lördag, september 23, 2017

brittsommar

Det är som vackrast den här tiden på året, innan den riktiga kylan anländer till NY. Riktig brittsommar i helgen: temperaturer över 30 grader utlovas. Men  luften är torr och frisk efter en kvav och fuktig vecka då stormen José snurrade utanför Long Islands kust.
 Ränderna går aldrig ur - och torkar fort i den torra höstluften.
Den här årstiden står solen så lågt att altanen är i skugga redan från morgonen.
Ett gäng hyllvärmare till kaffet.
Det milda vädret får kaprifolen att blomma igen, prästkragen och jasminen likaså.
Vildvinet har helt tagit över  vita hyllan.
 Ät mig inte (?) annonserar vildvinets bär/frukt - skulle aldrig falla mig in när de tagit den färgen. 
Årets sista sensommardagar i NY, innan jag återvänder till Sverige för tre veckors jobb, ska jag tillbringa  utomhus. Först brunch nere i the Village, sedan grillning på altanen i kväll. Mental påfyllnad innan höstrusket anländer på riktigt.

fredag, september 22, 2017

torsdag, september 21, 2017

kvällens soundtrack

När september verkar grå och trist...

Do you remember
the 21st night of September?
Love was changing the minds of pretenders
while chasing the clouds away? 

onsdag, september 20, 2017

pris till kvinnor som samlar på böcker


Bokhandeln Honey & Wax i Brooklyn har skapat ett pris som går till unga boksamlande kvinnor. Kvinnorna får inte vara äldre än 30 år, men fin idé, hursomhelst. Läs mer om priset och vinnaren i The Paris Review. Vilka böcker samlar du (man/kvinna, över/under 30) på - och varför?

tisdag, september 19, 2017

Colson Whitehead - The Underground Railroad (2016)

Cora låter sig övertalas av den relativt nyanlända slaven Caesar att fly från den bomullsplantage där de båda hålls förslavade. Så börjar hennes långa resa mot norr och friheten. Men Colson Whiteheads roman börjar egentligen någonstans i Afrika, med kidnappningen av Coras mormor, och resan över Atlanten. Och Cora själv drivs inte bara av frihetslängtan utan också efter att äntligen få återse sin mamma, som flydde från plantagen när Cora bara var ett litet barn. Det är dock inte kärlek till mamman utan hat som dominerar hennes tankar. Den framgångsrika slavfångaren Ridgeway delar Coras känslor. Han har aldrig kommit över det faktum att han inte lyckades spåra Coras mamma och hans jakt på Cora och Caesar motiveras av det misslyckandet.

The Underground Railroad blev inte kortlistad för Man Booker-priset, men vad gör det. Den är spännande som en thriller, och samtidigt hjärtslitande dramatisk. Den underjordiska järnvägen är förstås en referens till den metafor som används för att beskriva de många människor som hjälpte slavar att fly från fångenskapen i söder. I Whiteheads roman är järnvägen dock ingen metafor utan en verklig, underjordisk sådan, som för Cora till valda delar av 1880-talets USA. Vissa ställen lovar frid och frihet, andra är till och med hemskare än den plats hon en gång flytt ifrån. Och bakom sig har hon hela tiden Ridgeway.

Jag gillar verkligen greppet med att realisera järnvägen och samtidigt omge den av mystik. För ingen vet egentligen vilka som byggt den och tågen, och ingen vet hur långt rälsen egentligen sträcker sig. Jag sträckläste romanen tills jag och Mr B åkte till London en vecka och sedan jobbade jag i Sverige. Då kom jag av mig i läsningen, men tog upp den tillbaka i NY igen. Det tog romanen ingen skada av. Rekommenderas varmt.
en bild utan någon relation till romanen, bara mina London-kvarter, ljuvliga South Kensington

söndag, september 17, 2017

The Conservatory Garden i Central Park

Jag har aldrig besökt the Conservatory Garden tidigare. Beskrivningen har lockat men inte platsen på 104-5 gatan. Det är väldigt långt från mig. Men igår sken solen och temperaturen var ca 25 grader så jag snörde på mig promenadskor och traskade iväg. Helst hade jag gått i Central Park hela vägen, men parken är konstruerad så att vägar och promenadstråk slingrar sig från öst till väst och tillbaka. Man kan alltså gå i timmar utan att knappt komma längre norrut alls. Har man inte bråttom kan det iofs vara rätt trevligt. Man kan t.ex. läsa några av de många skyltar som pryder bänkarna i parken.
Man kan också njuta av sensommarblommade växter i parken.
När man kommit tillräckligt norrut kan man också blicka ut över reservoaren mot San Remobyggnadens tvillingtorn.
Nu gjorde jag det ett tag, men lika ofta klev jag ut på 5e avenyn för att inte hamna på helt fel sida av parken. Efter två timmar stod jag så framför Vanderbiltgrindarna som leder in till trädgården.
Konservatorieträdgården består av tre trädgårdar, varav den italienska i mitten är den mest formella.
Himla pampig. Den högra trädgården är fransk och nästan lika formell.
 Fina portaler för klängväxter och skulpturen Three Dancing Maidens i mitten av parken.
 Mycket välarrangerade rabatter i den franska delen, men ingen direkt skugga någonstans.
 Dock växter som matchade omslaget till en av böckerna jag köpt vid Strands minifilial i Central Parks sydöstra hörn. Ira Levins debutroman om en psykopatisk pojkvän i collegemiljö lät lagom mysig, så den fick följa med på promenaden.
... som efter den franska trädgården gick mot den engelska och överlägset vackraste. 
Tjocka jättehumlor trivdes minst lika bra som jag i den här delen av parken.
 Och i mitten av fontänen en staty inspirerad av Frances Hodgson Burnetts hemliga trädgård. Kan det bli finare? Dessutom så lämplig referens, eftersom trädgården var närmast folktom.
Blå näckrosor och ikastade mynt som hamnat på bladen.
Alltså, jag har ingen aning om vad hälften av de växter jag såg heter, men de nedan är Echinacea. Tror jag. Jag bara satte mig ner och njöt av färg och doft.
...när jag inte bläddrade i den här skatten, en bok om imaginära kartor över New York. En slags companion piece till Rebecca Solnits Nonstop Metropolis: A New York City Atlas, som jag redan har i bokhyllan.
 Och precis när jag skulle gå lyckades jag fånga på bild en av de otaliga monarkfjärilar som fladdrade runt omkring mig, en underbar upplevelse. Missa inte ett besök här om ni gillar trädgårdar och befinner er i New York.
 Efter att ha promenerat i över tre timmar, orkade jag inte gå mer. Istället tog jag bussen hem. Ännu ett litet New York-tips så här på slutet. Ta bussen istället för tunnelbanan när orken tryter. Tunnelbanekortet gäller också på bussarna. De senare går både nerför avenyerna och crosstown. Se bara till att ta rätt buss, dvs åt rätt håll och inte en expressbuss. Såvida du inte har bråttom och bussen stannar precis där du vill hoppa av, förstås.

lördag, september 16, 2017

september på altanen

September i New York: mulet och ganska kallt. Hösten gör sitt intåg.
Filt för kyliga eftermiddagar.
Årets sista rosé dricks inomhus
Basilikan har gått i blom. Det glädjer både honungsbin och humlor.
Jordgubbsplantorna har skjutit skott. 
Trädgården går i ljuvliga höstfärger.
Och mitt i förfallet och förmultningen, nya knoppar.  En påminnelse om att september i New York knappt räknas till hösten. 

lördag, september 09, 2017

nya bokhyllor

Tråkigt att börja ett inlägg med att påpeka att jag egentligen inte hinner skriva något här, men så är det. Vill ändå lägga upp något lätt bokrelatrat. Hektiska veckor på jobbet i norra Sverige - fast en snabb sväg ner till Småland hann jag med för att skruva ihop bokhyllor till de böcker jag inte tagit med mig till New York och som istället åkte med flyttlasset till mammas hus.
 Efter flera timmars slit var de äntligen monterade! Vita billyhyllor med glasdörrar matchar (?) den redan väldigt vita inredningen i huset. Förra ägaren målade allt vitt. När hon inte målade det svart. Men jag gillar det, en ren kanvas liksom. Hann också fylla några hyllor, men glömde ta bild.
 Högt i tak. Sängen är just nu bäddad enbart för katterna, men tanken är att jag så småningom ska sova här när jag är på besök. 
Fransk balkong och möbler som inte fyller något riktigt syfte ännu.
Ett slitet skrivbord och en syréngren.

helgens djurbild

Nick Brant, "Lake Natron, Tanzania"

fredag, september 01, 2017