tisdag, augusti 29, 2017

läser - läser inte

Vet inte varför, men läsningen av The Underground Railroad kom av sig. Istället läser jag Laura Thompsons biografi över Lord Lucan. Kanske för att Mr B och jag var i London hela förra veckan. Klasskildringar känns aldrig så aktuella som där. A Different Class of Murder - Belgravia, 1970-tal, en spelgalen lord och mordet på en barnflicka. Oemotståndligt.

fredag, augusti 25, 2017

söndag, augusti 20, 2017

fint besök på altanen

När jag planerade vilka växter jag skulle ha på altanen i våras hade jag två mål. Att locka fjärilar till altanen, men kanske också den minsta av fåglar, nämligen kolibrin. Det sista trodde jag egentligen inte på själv, för varför skulle en sådan liten fågel söka sig ända upp till trettonde våningen i den här stendjungeln? 
i brist på egen bild - Kalle Anka
Så, idag. Sista morgonen i New York innan hösten. I eftermiddag tar jag flyget till Sverige. Klockan är sju och jag dricker kaffe på altanen innan solen hunnit stiga över hustaken. Och plötsligt en rörelse i ögats utkant. Är det en fjäril? En stor humla? Nej, det är en kolibri! En liten grågrön rackare, med ryckigt flygmönster och snabbt slående vingar, letande nektar bland plantorna. Och den kvittrar! Någon kamera hade jag så klart inte med mig men jag hade nog inte lyckats fånga den ändå, för efter att ha sett mig drog den rätt snabbt. Men vilken ljuvlig avskedsgåva och så fint avslut på sommaren.

p.s. på trädgårdsbloggen 66 Square Feet finns bilder på kolibris i Brooklyn och Harlem. Mycket lika den som besökte mig.

fredag, augusti 18, 2017

torsdag, augusti 17, 2017

sensommar

Dags för en smärre bildkavalkad igen. Jag  är så dålig på att uppdatera bloggen för tillfället.
 Plantorna på altanen är som vackrast nu. Augusti flödar över.
 Krassen gulnar. En antydan om vad som kommer.
Vanilj och jordgubbar
Den blommar!
 Inviger fyndade coupeér (Waterfords Sheila): laxrosa champagne och färdigfixad räksallad från Prêt à Manger. Lite upstairs and downstairs, sådär.
Inför hösten och mörkret

fredag, augusti 11, 2017

helgens djurbild

Bo Bartlett, "Leviathan," (2000)

söndag, augusti 06, 2017

lästips - det lilla bibliotekskafeét

Mat och böcker hör egentligen inte ihop, eller bör i alla fall inte konsumeras samtidigt. Jag har nämligen en förmåga att spilla mat  - både på mig själv och i den bok jag för tillfället råkar läsa. Flera är böckerna där det bokstavligen går att se spåren av min läsning på individuella sidor och då menar jag inte bara vecken från de hundöron jag också brukar göra. Stackars böcker! Kate Young är skaparen av The Little Library Café och hon har ett annat kulinariskt förhållande till litteratur. Böcker inspirerar henne till matlagning, vilket nog är att föredra. På sajten delar hon med sig av recepten, som hon organiserat in i kategorier som "Afternoon tea," "Christmas" och "Vegetarian." Varje recept är inspirerat av ett citat från ett litterärt verk där maträtten nämns. Väldigt ambitiöst. Det finns så klart massor av tryckta böcker som gör detsamma, men nätet är ju lättåtkomligt och Young är generös nog att dela med sig av sina tolkningar utan kostnad. Så klicka och njut och kanske låt er inspireras. I bokindexet listar hon verken som hon inspirerats av.

lördag, augusti 05, 2017

trädgårdsnytt

 De här har jag väntat länge på. Knoppar på amerikanska kaprifolen John Clayton. Ett enda ynkligt kluster. Håller tummarna att de blir fler och att de överlever augustihettan.

fredag, augusti 04, 2017

Light in August

Regnet störtar ner, himlen är skymd och dagsljuset dämpat. Inomhus doft av vedeld (fuskar med Diptyque). Plötsligt ändrar dagen karaktär, blir klar och skarp. Molnen har skingrats. Ljus i augusti.

helgens djurbild


torsdag, augusti 03, 2017

Marilynne Robinson - Housekeeping (1980)

En morgon packar Helen ihop Ruthie och Lucille i bilen och kör hela vägen till Fingerbone, en liten stad byggd invid en glaciärsjö i mellanvästern. För många år sedan störtade ett tåg med Helens pappa ombord ner i sjön från den rangliga tågbron. Långt senare kör också Helen ner i sjön, efter att ha lämnat Ruthie och Lucille på trappan till sin mammas hus. Marilynne Robinsons roman Housekeeping börjar alltså med hemsk olycka och en mamma som överger sina två små flickor för att sedan ta livet av sig. Inte så muntert men berättat på vacker, detaljerad prosa. Ruthie och Lucille uppfostras först av sin mormor och efter hennes död av mormors två systrar, Lily och Nona. Flytten till Fingerbone är dock mer än de äldre systrarna kan hantera och när Helens syster Sylvie plötsligt anländer till huset lägger de ansvaret på flickorna i hennes händer. Men Sylvie är en rastlös själ och Ruthie och Lucille växer upp med en konstant oro för att hon när som helst ska ge sig av igen. Sylvie har ofta på sig kappan inomhus och sover gärna med skorna på, och flickorna följer henne därför som en svans. För att skingra oron vistas flickorna ibland nere vid sjön eller ute i skogen, men också där påminns de om alltings förgänglighet.

Det tar en bra tag innan jag förstår varför Robinson skildrar mänsklig existens på det sätt hon gör. Under en period av min läsning blir jag rent av arg på henne, eftersom det jag läser gör mig så förtvivlad. Hennes berättelse vispar upp det djupa och mörka vattendrag vi alla bär inom oss, dvs insikten i att vår existens är meningslös, att ensamheten alltid hotar och att livet är obeständigt. Romanen saknar hopp och det är på något sätt oansvarigt, börjar jag tänka Samtidigt är det beundransvärt att Robinson vågar skriva om det som ständigt hotar dränka oss. För Ruthie, som är romanens jag, är mörkret dock också en potentiellt farlig källa till lindring: 

"Everything that falls upon the eye is apparition, a sheet dropped over the world's true workings. The nerves and the brain are tricked, and one is left with dreams that these specters loose their hands from ours and walk away, the curve of the back and the swing of the coat so familiar as to imply that they should be permanent fixtures of the world, when in fact, nothing is more perishable. ... Darkness is the only solvent. While it was dark, despite Lucille's pacing and whistling, and despite what must have been dreams (since even Sylvie came to haunt me), it seemed to me that there need not be relic, remnant, margin, residue, memento, bequest, thought, track, or trace, if only the darkness could be more permanent." (116)

När Ruthie istället väljer att föreställa sig hur hennes mormor möts upp av släktingar och vänner efter sin död, tänker jag först att det är ett exempel på hur hon genom något slags barnatro försöker värja sig mot sorgen och det faktum att hon blivit övergiven. Men så kommer jag till ett avsnitt senare i boken där det är tydligare att det är Robinson som talar via Ruthie och inte tvärtom: 

"The force behind the movement of time is a mourning that will not be comforted. That is why the first event is known to have been an expulsion, and the last is hoped to be a reconciliation and a return." (192)

Utifrån ett kristet perspektiv kan alltså Robinson betona tillvarons flyktighet och förgänglighet så här obarmhärtigt, som ett tillstånd av konstant sorg, eftersom hoppet om något annat alltid finns. För mig som inte är kristen blir berättelsen istället närmast outhärdlig. Litteratur måste beskriva det svåra och det olidliga, men den måste också erbjuda någon slags lindring - problemet är väl att jag inte tror som Robinson och till en början missar kontexten. Insikten om hennes kristna tro gör dock att romanen ändrar färg från nattsvart till något ljusare, och att jag därmed kan distansera mig lite från Ruthies tankar. Jag påminns om att Housekeeping faktiskt är just Ruthies berättelse och att den romanen igenom enigmatiska hobon Sylvie tycks se på tillvaron på ett helt annat sätt, som en  okonventionell men inte nödvändigtvis depressiv kontemplation över nuet. 
stillbild från filmatiseringen (1978) av Houskeeping
Något av den tröst och lindring jag söker i romanen finns nog ändå däri alltså, i alla fall om jag läser mellan raderna. Robinson var svår läsning och jag vet inte om jag kommer att läsa mer av henne, trots att hennes insikter i vad minnet gör inte bara med oss utan också med dem vi förlorat är mästerliga. Men vem vet, smärta har ju en förmåga att avta med tiden.

tisdag, augusti 01, 2017

mitt sommarrum

Den bästa tiden på dagen är kanske morgonen, när luften fortfarande är disig och de långa skuggorna  svalkar. En lätt bris. Jag går ut med kaffekopp i handen och bokhög under armen. 
I skuggan trivs Bostonormbunken och Albertagranen, precis som namnen antyder.
Jag slalomläser prisade romaner och en gammal Kim Harrison. Mer om dem senare.
 Kaprifolen växer så det knakar, snart är den högre än Chryslerbyggnaden. Men den vägrar att blomma. Kanske beror det på värmen, kanske blommar den först nästa år.
Och på tal om kanske, kanske är skymningen istället den bästa tiden att sitta ute. När solen börjar gå ner och luften fortfarande är varm. Då är det för mörkt att läsa. Istället dricker jag rosévin på is, slår upp tilltugg och tittar på en film.
Ibland är filmen en tv-serie. Tredje säsongen av Broadchurch, t.ex.
 Jasminen öppnar sig och sprider väldoft i mörkret.
Solcellsladdade spotlights kickar in när mörkret slutligen faller. Och altandörrarna kan äntligen slås upp. Men jag sitter kvar ute länge, länge till.