söndag, juni 04, 2017

att ta farväl av en stad

Här har jag inte hunnit posta något på väldigt länge. Maj var en så intensiv månad och jag återhämtar mig fortfarande. Från undervisning åtta timmar om dagen till mammas flyttstök. Och tanken på att hon - och därmed också jag, som tagit tåget upp varenda helg i Sverige de senaste fem åren - nu lämnar vår karga uppväxtort för gott. Jag är uppe en hel vecka och tillsammans packar vi gardiner, porslin och kläder i lådor som vi sedan kör till Bumerangen och Röda Korset. Det är tungt och vemodigt. Men efteråt känner vi oss lättade. 
Under veckan tröstar vi oss med att staden håller på att falla ner i en grop och att hon inte kan bo kvar även om hon skulle vilja det. LKAB har precis köpt hennes bostadsrätt. Stadshusets klockstapel monteras ner utanför fönstret. Centrum visar sig från sin allra fulaste sida. Snöhögar som vägrat smälta bort (tio cm snö föll dagen efter att bilden ovan togs), gammalt grus överallt och inte ett löv, knappt en knopp, i sikte. En dag åkter vi upp till Luossatoppen. Jag har glömt varför (just ja, för att titta på det här). På toppen möter oss istället den allra första byggnaden på det nya området.
Vi skrattar och känner oss lite gladare. Utsikten är vidunderlig. Jag tar några bilder men de gör inte synen rättvisa. Man ser så långt den här dagen. 
Mellan de två vindturbinerna skymtar ett ljusblått Kebnekaise och jag tar snabbt en bild genom bilfönstret på väg ner. Hejdå Kiruna, hejdå fjällen. Om drygt en månad är mamma installerad i sitt nya hus. I Blomstermåla, som vi i hemlighet redan kallar för Blomsterhåla. Så långt härifrån det går att komma, nästan. Det gör lite ont att tänka på så bäst att inte göra det.

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

visst är det märklig händelse

Mrs. B sa...

Ja, konstigt också att tänka sig att det man lämnar bakom sig inte går att återvända till. Men så ser det ju ut för många människor. Vanligare är väl att det förflutna raseras av ekonomisk kris eller krig, förstås.