söndag, april 02, 2017

söndagserie - Big Little Lies (2017)

Söndagar har gått från att vara slöa, lätt melankoliska dagar till dagar då jag otåligt väntar på senaste avsnitten av Homeland och Big Little Lies. Den senare har jag knarkat hela gårdagen och hunnit ikapp lagom till kvällens finalavsnitt.


Big Little Lies är beroendeframkallande av flera skäl. För det första utspelas den i Monterey, en liten men mycket chic stad på norra Kaliforniens kust. Inte nog med att tittare kan vila ögonen på scener med bron Bixby Creek, de välbärgade huvudpersonerna bor dessutom i glamorösa strandhus av glas med havet och solnedgången praktiskt talat i deras vardagsrum. Och när de inte ses utanför den lokala privatskolan för att plocka upp sina barn, dricker de kaffe i den perfekt pittoreska hamnen eller vin framför öppen eld på någon uteservering. Typ.


För det andra är Big Little Lies ett mordmysterium. Men vem som mördats (och av vem) har fortfarande inte avslöjats. Intervjuer med vittnen klipps in i seriens handling, som utspelar sig innan mordkvällen. Kritiker har jämfört klippen med en grekisk kör, där grannar, lärare och allmänt nyfikna kommenterar huvudpersonernas handlingar och personligheter. På så sätt blir man som tittare dubbelt investerad i vad som händer under seriens gång. Fast jag ska erkänna att jag ofta glömmer mordintrigen.


För det som verkligen gör Big Little Lies till något utöver det vanliga är de fyra kvinnliga huvudpersonerna, spelade av strålande Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley och Laura Dern. Det är kvinnornas konkurrens, intrigerande, men framförallt vänskap, lojalitet, omsorg om sina barn och förmåga att hålla varandra om ryggen som står i centrum. Det melodramatiska anslaget är aldrig långt borta och i händerna på mindre begåvade skådespelare hade de fyra huvudrollerna kunnat förbli klyschiga västkustvarianter på Desperate Housewives. Nu är det inte så, tack och lov, även om serien balanserar på kanten. Till tonerna av Fleetwood Mac, Neil Young och PJ Harvey och med blicken mot havet tar serien upp ämnen som mobbning, sexuella övergrepp och misshandel utan att hemfalla i socialrealism. Vad man tycker om serien beror nog ytterst på vad man tycker om det. Själv låter jag mig helt och hållet förföras. Uppenbarligen har jag lättare för den här typen av historier som film än som litteratur.

1 kommentar:

Gabrielle RW sa...

Låter onekligen intressant. Ska se den!