fredag, augusti 18, 2017

torsdag, augusti 17, 2017

sensommar

Dags för en smärre bildkavalkad igen. Jag  är så dålig på att uppdatera bloggen för tillfället.
 Plantorna på altanen är som vackrast nu. Augusti flödar över.
 Krassen gulnar. En antydan om vad som kommer.
Vanilj och jordgubbar
Den blommar!
 Inviger fyndade coupeér (Waterfords Sheila): laxrosa champagne och färdigfixad räksallad från Prêt à Manger. Lite upstairs and downstairs, sådär.
Inför hösten och mörkret

fredag, augusti 11, 2017

helgens djurbild

Bo Bartlett, "Leviathan," (2000)

söndag, augusti 06, 2017

lästips - det lilla bibliotekskafeét

Mat och böcker hör egentligen inte ihop, eller bör i alla fall inte konsumeras samtidigt. Jag har nämligen en förmåga att spilla mat  - både på mig själv och i den bok jag för tillfället råkar läsa. Flera är böckerna där det bokstavligen går att se spåren av min läsning på individuella sidor och då menar jag inte bara vecken från de hundöron jag också brukar göra. Stackars böcker! Kate Young är skaparen av The Little Library Café och hon har ett annat kulinariskt förhållande till litteratur. Böcker inspirerar henne till matlagning, vilket nog är att föredra. På sajten delar hon med sig av recepten, som hon organiserat in i kategorier som "Afternoon tea," "Christmas" och "Vegetarian." Varje recept är inspirerat av ett citat från ett litterärt verk där maträtten nämns. Väldigt ambitiöst. Det finns så klart massor av tryckta böcker som gör detsamma, men nätet är ju lättåtkomligt och Young är generös nog att dela med sig av sina tolkningar utan kostnad. Så klicka och njut och kanske låt er inspireras. I bokindexet listar hon verken som hon inspirerats av.

lördag, augusti 05, 2017

trädgårdsnytt

 De här har jag väntat länge på. Knoppar på amerikanska kaprifolen John Clayton. Ett enda ynkligt kluster. Håller tummarna att de blir fler och att de överlever augustihettan.

fredag, augusti 04, 2017

Light in August

Regnet störtar ner, himlen är skymd och dagsljuset dämpat. Inomhus doft av vedeld (fuskar med Diptyque). Plötsligt ändrar dagen karaktär, blir klar och skarp. Molnen har skingrats. Ljus i augusti.

helgens djurbild


torsdag, augusti 03, 2017

Marilynne Robinson - Housekeeping (1980)

En morgon packar Helen ihop Ruthie och Lucille i bilen och kör hela vägen till Fingerbone, en liten stad byggd invid en glaciärsjö i mellanvästern. För många år sedan störtade ett tåg med Helens pappa ombord ner i sjön från den rangliga tågbron. Långt senare kör också Helen ner i sjön, efter att ha lämnat Ruthie och Lucille på trappan till sin mammas hus. Marilynne Robinsons roman Housekeeping börjar alltså med hemsk olycka och en mamma som överger sina två små flickor för att sedan ta livet av sig. Inte så muntert men berättat på vacker, detaljerad prosa. Ruthie och Lucille uppfostras först av sin mormor och efter hennes död av mormors två systrar, Lily och Nona. Flytten till Fingerbone är dock mer än de äldre systrarna kan hantera och när Helens syster Sylvie plötsligt anländer till huset lägger de ansvaret på flickorna i hennes händer. Men Sylvie är en rastlös själ och Ruthie och Lucille växer upp med en konstant oro för att hon när som helst ska ge sig av igen. Sylvie har ofta på sig kappan inomhus och sover gärna med skorna på, och flickorna följer henne därför som en svans. För att skingra oron vistas flickorna ibland nere vid sjön eller ute i skogen, men också där påminns de om alltings förgänglighet.

Det tar en bra tag innan jag förstår varför Robinson skildrar mänsklig existens på det sätt hon gör. Under en period av min läsning blir jag rent av arg på henne, eftersom det jag läser gör mig så förtvivlad. Hennes berättelse vispar upp det djupa och mörka vattendrag vi alla bär inom oss, dvs insikten i att vår existens är meningslös, att ensamheten alltid hotar och att livet är obeständigt. Romanen saknar hopp och det är på något sätt oansvarigt, börjar jag tänka Samtidigt är det beundransvärt att Robinson vågar skriva om det som ständigt hotar dränka oss. För Ruthie, som är romanens jag, är mörkret dock också en potentiellt farlig källa till lindring: 

"Everything that falls upon the eye is apparition, a sheet dropped over the world's true workings. The nerves and the brain are tricked, and one is left with dreams that these specters loose their hands from ours and walk away, the curve of the back and the swing of the coat so familiar as to imply that they should be permanent fixtures of the world, when in fact, nothing is more perishable. ... Darkness is the only solvent. While it was dark, despite Lucille's pacing and whistling, and despite what must have been dreams (since even Sylvie came to haunt me), it seemed to me that there need not be relic, remnant, margin, residue, memento, bequest, thought, track, or trace, if only the darkness could be more permanent." (116)

När Ruthie istället väljer att föreställa sig hur hennes mormor möts upp av släktingar och vänner efter sin död, tänker jag först att det är ett exempel på hur hon genom något slags barnatro försöker värja sig mot sorgen och det faktum att hon blivit övergiven. Men så kommer jag till ett avsnitt senare i boken där det är tydligare att det är Robinson som talar via Ruthie och inte tvärtom: 

"The force behind the movement of time is a mourning that will not be comforted. That is why the first event is known to have been an expulsion, and the last is hoped to be a reconciliation and a return." (192)

Utifrån ett kristet perspektiv kan alltså Robinson betona tillvarons flyktighet och förgänglighet så här obarmhärtigt, som ett tillstånd av konstant sorg, eftersom hoppet om något annat alltid finns. För mig som inte är kristen blir berättelsen istället närmast outhärdlig. Litteratur måste beskriva det svåra och det olidliga, men den måste också erbjuda någon slags lindring - problemet är väl att jag inte tror som Robinson och till en början missar kontexten. Insikten om hennes kristna tro gör dock att romanen ändrar färg från nattsvart till något ljusare, och att jag därmed kan distansera mig lite från Ruthies tankar. Jag påminns om att Housekeeping faktiskt är just Ruthies berättelse och att den romanen igenom enigmatiska hobon Sylvie tycks se på tillvaron på ett helt annat sätt, som en  okonventionell men inte nödvändigtvis depressiv kontemplation över nuet. 
stillbild från filmatiseringen (1978) av Houskeeping
Något av den tröst och lindring jag söker i romanen finns nog ändå däri alltså, i alla fall om jag läser mellan raderna. Robinson var svår läsning och jag vet inte om jag kommer att läsa mer av henne, trots att hennes insikter i vad minnet gör inte bara med oss utan också med dem vi förlorat är mästerliga. Men vem vet, smärta har ju en förmåga att avta med tiden.

tisdag, augusti 01, 2017

mitt sommarrum

Den bästa tiden på dagen är kanske morgonen, när luften fortfarande är disig och de långa skuggorna  svalkar. En lätt bris. Jag går ut med kaffekopp i handen och bokhög under armen. 
I skuggan trivs Bostonormbunken och Albertagranen, precis som namnen antyder.
Jag slalomläser prisade romaner och en gammal Kim Harrison. Mer om dem senare.
 Kaprifolen växer så det knakar, snart är den högre än Chryslerbyggnaden. Men den vägrar att blomma. Kanske beror det på värmen, kanske blommar den först nästa år.
Och på tal om kanske, kanske är skymningen istället den bästa tiden att sitta ute. När solen börjar gå ner och luften fortfarande är varm. Då är det för mörkt att läsa. Istället dricker jag rosévin på is, slår upp tilltugg och tittar på en film.
Ibland är filmen en tv-serie. Tredje säsongen av Broadchurch, t.ex.
 Jasminen öppnar sig och sprider väldoft i mörkret.
Solcellsladdade spotlights kickar in när mörkret slutligen faller. Och altandörrarna kan äntligen slås upp. Men jag sitter kvar ute länge, länge till. 

söndag, juli 30, 2017

Mohsin Hamid - Exit West (2017)

Jag har läst den första av tre Man Booker 2017-nominerade (se långa listan hos Lyrans Noblesser) romaner jag redan har i bokhyllan. 

Mohsin Hamids senaste roman är en kärlekshistoria mellan Saeed och Nadia, en historia som tar sin början i en stad i ett land på gränsen till krig. När kriget väl bryter ut intensifieras kärleken, vilket den ju ofta gör, som Hamid påpekar. Det dagliga livet i staden blir dock snart outhärdligt och kärleksparet tvingas att fly genom en av de mystiska dörrar som plötsligt uppstått på de mest oväntade ställen. Genom dem flyr allt fler, trots att ingen vet vilken typ av liv som väntar på andra sidan. Bakom sig lämnar de sina liv, sina hem, sina ägodelar - och Saeeds pappa:

"...and in the end she promised, and it was an easy promise to make ... but it was also a difficult one because in making it she felt she was abandoning the old man, and even if he did have his siblings and his cousins, and might now go live with them they could not protect him as Saeed and Nadia could, and so by making the promise he demanded she make she was in a sense killing him, but that is the way of things, for when we migrate we murder from our lives those we leave behind." (94)

De magiska dörrarna är så klart metaforer och en signal från Hamid att Exit West inte är en socialrealistisk skildring av migration, utan snarare en existentiell sådan. Ändå saknas inte exakta beskrivningar av hur livet efter klivet genom dörren tilldrar sig för Saeed och Nadia. Den första dörren är också bara en av flera dörrar de ska komma att kliva igenom. Geografiskt spänner resorna i Exit West mellan parets icke-namngivna hemland till Kalifornien, via Mykonos och London, och faktiskt ännu längre än så. Det är heller inte svårt att dra paralleller mellan romanens beskrivningar av massmigration och de konflikter som uppstår i dess köl, och vår egen verklighet. Fast Hamid avbryter ibland sin berättelse om Saeed och Nadia för kortare vinjetter, där helt andra människor förekommer och andra typer av migration presenteras. Dessa påminner mig om att migration inte bara en spatiell utan också en temporal erfarenhet och därmed något som alla människor till slut erfar om de bara får leva länge nog:  

"... everyone migrates, even if we stay in the same houses our whole lives, because we can't help it. We are all migrants through time."

Trots den melankoli, bitterhet och nostalgi som av nödvändighet genomsyrar alla migrationsberättelser är Exit West ändå påfallande optimistisk. Gradvis, långsamt närmar sig människorna i romanen lösningar på de problem som de stora folkvandringarna innebär. Saeed och Nadja upplever också ögonblick av lycka och framtidstro i all osäkerhet. Av den anledningen tycker jag inte att romanen kan klassas som en dystopi, snarare då en utopi, en förhoppning om att allt kommer att lösa sig, om än till ett pris.  

fredag, juli 28, 2017

tisdag, juli 25, 2017

trädgården går i orange

 Amiralfjäril bland hortensiorna, surrande bin höga på nektar.
Krassen blommar i den fuktiga värmen.

söndag, juli 23, 2017

Lorrie Moore - A Gate at the Stairs (2009)


Lorrie Moore är en författare vars namn jag stött på lite här och var de senaste tio åren eller så. Mest hyllad är hon för sina novellsamlingar, men den här romanen, A Gate at the Stairs, fick också ett fint mottagande när den gavs ut 2009 och kortlistades för vad som då kallades the Orange prize 2010. Jag måste ha köpt pocketversionen ungefär då, eftersom priset nämns på omslagets framsida. Sedan hamnade boken i bokhyllan och glömdes bort. Tills nu.

A Gate at the Stairs är en roman om Tessie Keltjin, uppvuxen på en bondgård i mellanvästern där hennes pappa odlar organisk finpotatis som han säljer till restauranger och delikatessaffärer i närmaste stad, Troy. Tessies flytt till Troy för collegestudier blir ett uppvaknande på flera sätt. För att dryga ut studielånen börjar hon arbeta som barnflicka åt ett glamoröst vitt medelklasspar, som precis adopterat en svart baby. Rasmotsättningar är inte det enda som komplicerar livet för familjen. En traumatisk händelse i parets förflutna gör sig påmind och kulminerar i en dramatisk kollision mellan dåtid och nutid, något som också påverkar Tessie och tvingar henne att växa upp. Krigen i Irak och Afghanistan samt inhemsk terrorism påverkar också personerna i romanen, både indirekt och mer direkt. A Gate at the Stairs är inte en perfekt roman. Det glamorösa parets förflutna presenteras klumpigt och utvecklingen av Tessies relation med en brasiliansk student är ganska orealistisk. Ibland framstår romanen dessutom mer som en serie noveller än en enhetlig berättelse. Men så oemotståndliga dessa berättelser är, trots deras imperfektioner. Mycket beror det på att Moore är en fantastisk stilist och ganska rolig, fast skrattet ofta fastnar i halsen på mig. Älskar dessutom hennes litterära referenser:

"A small fly buzzed* past my ear, then vanished. I had never seen a fly before at Christmas, and I swatted at it, feeling, as we had been taught to feel in Art 102, the surrealism of two familiar things placed unexpectedly side by side. That would be the future."

Citatet är också ett exempel på hur fortfarande ganska naiva Tessie försöker förhålla sig till det hon upplever i ljuset av sina studier. Den dominerande tonen i romanen är dock inte humoristisk utan melankolisk. Slutet är hjärtskärande, men köper man romanens presentation av vår existens som något obarmhärtigt man måste lära sig att acceptera snarare än kämpa emot är det märkligt upplyftande. Rekommenderar varmt läsning.

*) Jfr Emily Dickinson, "I Heard a Fly Buzz"

fredag, juli 21, 2017

helgens djurbild

Christina Hess, "Animals from History"

söndag, juli 16, 2017

Sommarklassiker: Jane Austen - Persuasion (1817)

 
"She had been forced into prudence in her youth, she learned romance as she grew older - the natural sequence of an unnatural beginning. With all these circumstances, recollections and feelings, she could not hear that Captain Wentworth's sister was likely to live at Kellynch, without the revival of former pain; and many a stroll and many a sigh were necessary to dispel the agitation of the idea."

Persuasion är en favorit bland Jane Austens romaner. Berättelsen om Anne Elliot, som i unga år övertalades att bryta sin förlovning med Frederick Wentworth, och ångrat det sedan dess, är kort och inte lika tydligt ironisk som Austen brukar vara. I centrum står istället Annes melankoli och osäkerhet inför mötet med Frederick åtta år senare. Som läsare upplever vi allt genom Annes ögon och våndas och hoppas med henne. Jag läste (om) i den ljumma gårdagskvällen, med en kopp tisane (Kusmis lindblomste) som enda sällskap. Allteftersom mörkret sänkte sig tömdes koppen, vändes blad och luften fylldes av jasmindoft. 

fredag, juli 14, 2017

onsdag, juli 12, 2017

Lappland - Småland, juli 2017

Flytten från Lappland till Småland har påbörjats. Den förra ägaren har planterat bambu runt nya huset. En viss skön och enkel konsekvens - men jag drömmer om stockrosor och annat.
Var har vi hamnat? Vi vet inte om vi kommer att trivas här.
Huset har fem kakelugnar, men bara en provtryckt och godkänd. De är vackra ändå. 
De öppna trappstegen ska slås igen och en ledstång måste upp. Annars riskeras livet varje gång man förflyttar sig upp eller ner i huset. Såvida man inte är katt.

Emma Flint - Little Deaths (2017)

Sedan jag postade något här senast har jag varit i Sverige och tillbaka, transporterat två katter via tåg och flyg från norr till söder, samt på andra sätt hjälpt till att flytta ett hem till ett annat. Emma Flints roman Little Deaths (2017) läste jag redan i början av juni, men har inte hunnit skriva om tidigare. 

Flint baserar Little Deaths på ett verkligt kriminalfall, i vilket en kvinna 1965 anklagades och dömdes för att ha bragt sin två barn om livet. Fallet inspirerade Mary Higgins Clark till att skriva bästsäljaren Where Are the Children? Den verkliga kvinnan hette Alice Crimmins, en ung och separerad tvåbarnsmamma i Brooklyn, och hon hävdade alltid sin oksuld. Idag verkar den allmänna uppfattningen vara att Crimmins brott inte var mord utan snarare att hon hade ett ganska fritt sexliv och alltid bar tung makeup. Någon annan har dock aldrig dömts för morden.

Romanens Crimmins heter Ruth Malone och precis som i verkligheten försvinner hennes två små barn från sitt sovrum för att några dagar senare hittas döda i grannskapet. Bokens andra huvudperson är den oerfarna journalisten Peter Wonecke, som får i uppdrag att rapportera om fallet då de mer seniora reportrarna på tidningen är på semester. Män och kvinnor i Ruths omgivning är alla kvicka att döma henne och Peter är inget undantag. Liksom de flesta män blir han också fascinerad av Ruth och hans intresse för fallet övergår så småningom i besatthet och en övertygelse om att Ruth är oskyldig. Om det är kvinnan eller fallet som lockar honom mest kan han till slut inte avgöra. 

Alice Crimmins, 1968. Foto: New York Post Archives/The New York Post via The Guardian.
Romanen har ett oväntat slut, som jag väljer att inte avslöja här. Det är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa. Kändes rätt att läsa i ett sommarhett New York, vilket också är var och när berättelsen utspelar sig. Little Deaths kan f.ö. förstås som en sentida släkting till de amerikanska romans noirs som skrevs under slutet av 1930-talet och framåt. För en klassisk romen från perioden, läs gärna James M. Cains Postmannen ringer alltid två gånger (1934), som hittas i fulltext här.