söndag, februari 28, 2016

NY på film: "Naked City" (1948)

"There are 8 million stories in the naked city. This has been one of them." Naked City är en blandning av stadsymfoni och kriminalfilm. Det är en rätt speciell film eftersom handlingen till stor del återberättas av en s.k. voiceover, dvs en berättarröst som kommenterar det som sker i bild. Och vad sker då? Jo, New Yorkborna vaknar till nyheten om ett mord på en ung kvinna. Vad som följer känns igen från otaliga kriminalfilmer, där polisen söker ledtrådar genom att systematiskt gå igenom kvinnans liv fram till hennes död. Det som gör att Naked City ändå sticker ut är att många scener filmats direkt på New Yorks gator. Den klimaktiska slutscenen på Williamsburgbron är mycket känd. Det skulle dröja flera år till innan Hollywood började spela in fler filmer på plats istället för i studio. För den som är intresserad av att se hur New York såg ut på 1940-talet är filmen ett måste. 

lördag, februari 20, 2016

Promenadlitteratur eller bara litterära promenader?

man får ha ett öppet sinne för färg när man fyndar
De senaste dagarna milda väder har gjort mig rastlös. Igår promenerade jag ända ner till Battery park. Mittemot det forna World Trade Center ligger outletvaruhuset Century 21, där man kan köpa rejält nedsatta skor, kläder, smink och annat. Jag tror att det berodde på att jag vid det laget hade ganska ont i fötterna, för jag gick in och klev ut med tre (!) par sportskor en dryg timme senare, alla till priset av ett par skor i vanlig butik. Nu är skogarderoben redo för vårens alla fortsatta promenader och joggingturer men jag behöver lite mental pepp också. Följande verk i bokhyllan lovar just det, fast risken är förstås att jag istället blir kvar inomhus, läsande. Tips på ytterligare litteratur på ämnet mottages tacksamt!

NY på film: "Working Girl" (1988)

Oliver Stones Wall Street kom ut 1987 och brukar få representera en typ av 1980-talsfilm som utspelar sig i New Yorks finanskvarter. Men jag föredrar Mike Nichols film från 1988 flera gånger om. Working Girl är en film jag fortfarande ser om nästan varje år. Inledningsscenen, där Staten Islandfärjan passerar Frihetsgudinnan på väg mot skyskraporna downtown medan Carly Simon bölar "Let the River Run" är en klassiker bara den. Handlingen då, ifall någon mot förmodan inte sett filmen? Arbetarklasstjejen Tess McGill (Melanie Griffith) är en sekreterare med ambitioner. Hennes nya chef Katherine Parker (Sigourney Weaver) uppmuntrar henne att dela med sig av sina idéer och antyder att det kan betyda en befordring för Tess. När Katherine bryter benet i alperna ber hon Tess sköta hennes affärer och Tess upptäcker att Katherine stulit en av hennes idéer. Hon bestämmer sig för att utveckla idéen medan Katherine ligger sjukskriven och kontaktar Jack Trainer (Harrison Ford). Tillsammans lyckas de nästan föra idéen i hamn, men då återvänder Katherine.
Working Girl är en riktig askungesaga, där Tess genomgår både en psykologisk och (såklart) estetisk "uppgradering". Det stora 1980-talshåret och de skramlande armbanden byts ut mot en naturligare frisyr och mer nedtonad uppenbarelse. När jag såg filmen som tonåring var den en uppmaning och ett löfte om att livet var fullt av möjligheter. Jag hade ingen aning om vad Tess och Katherine egentligen jobbade med, men det här är en film om kvinnlig ambition på arbetsplatsen och det var så coolt. Ovanligt då, kanske ännu ovanligare idag. Nuförtiden kan jag urskilja både den feministiska ambitionen och den patriarkala undertexten (en cringe-worthy scen där Jack infantiliserar Tess, och idén om att det bara får plats en kvinna i taget högst upp i hierarkin, t.ex.) som trots allt styr filmen. Det gör inte på något sätt den här filmen sämre utan mer intressant, inte minst som tidsspegel.

torsdag, februari 18, 2016

NY på film: "The Warriors" (1979)

”Warriors, come out to play!” är en klassisk replik från denna lika klassiska NY-film. När ledaren för det främsta gänget i New York kallar alla andra gäng till möte i Van Courtland Park i Bronx, ja då gäller det att hörsamma. Ett krig bryter dock ut när de olika gängen inte kan komma överens och ledaren blir ihjälskjuten av sin rival, som skyller mordet på ett litet gäng från Coney Island, som kallar sig Warriors. Nu måste stackars Warriors ta sig hem till Coney Island igen, men det är inte så lätt när man först måste korsa Manhattan och har alla New Yorks gäng efter sig. Ja, det är i korthet vad The Warriors handlar om.

Gud vet vad som gjort Walter Hills film till en sådan klassiker. Dialogen är styltig och intrigen orealistisk. Men som s.k. chase movie, alltså en film där man jagar eller jagas, är den oemotståndlig. Filmens början drar dessutom paralleller till den grekiska författaren Xenofons berättelse Anabasis, om en grupp grekiska soldater som blir strandsatta bakom den persiska fiendens frontlinje och måste ta sig hem på egen hand. Men även om man struntar i de klassiska referenserna gör filmen tydligt att Warriors består av en grupp osäkra killar, som inte alls är särskilt farliga när de inte längre befinner sig på hemmaplan. Som tittare kan man inte undvika att heja på dem, helt enkelt.

onsdag, februari 17, 2016

Julia Otsuka - "The Buddha in the Attic" (2011)

Julia Otsukas roman The Buddha in the Attic är skriven i första person plural ("vi"). Ett bra grepp, eftersom hon försöker fånga en gemensam upplevelse. Japanska kvinnor reste till USA på 1920-talet för att gifta sig med utvandrande japanska män. Ofta liknade männen inte alls korten de skickat till kvinnorna och inte var de några bankdirektörer eller egenföretagare heller, fast de påstått det i sina brev. Istället var de flesta diversearbetare och bönder. I USA rådde dessutom depression och rasismen frodades, men det visste kvinnorna inget om.
Otsuka har läst verkliga kvinnors redogörelser för hur det var att komma till ett främmande land för att gifta sig med en främmande man och leva bland främmande människor. Erfarenheterna skiljer sig rejält men hon lyckas att kollektivisera dem, dels genom språket - berättarrösten och språkliga upprepningar - dels genom att underordna kvinnornas individuella erfarenheter vissa övergripande teman. Jag fascineras framförallt av hur Otsuka redogör för alla dessa kvinnors liv genom att fokusera på deras saker: borstar, speglar, väskor, tekannor, dukar osv. En kort roman, eller ska det vara kortroman, som jag läste ut på ynkliga tre timmar. En bra bok att tillbringa morgonen tillsammans med.

Germaine Greer - "White Beech: My Rainforest Years" (2014)

"Jane-Frances suggested we go to Angela's for lunch. ... Jane-Frances and Ken introduced me as 'Germaine.' 'I hope you're nothing to do with that bloody Germaine Greer,' said Angela, as she led us between shelves laden with hand-made forgettabilia." (91)
 
Äntligen är White Beech utläst och att det tagit tid är inte enbart Greers fel, för det här är en riktigt spännande bok, trots att den inte alltid är så välskriven. Men mer om det senare. De som vet vem Germaine Greer är associerar henne oftast med 70-talets kvinnorörelse. Hon är författare till Den kvinnliga eunucken (1970), en av periodens bästsäljare. Under senare år har hon mest varit känd för två saker: sina kontroversiella syn på transsexuella och kritiken av krokodiljägaren Steve Irwin, vars död hon skyllde på hans oansvariga sätt att handskas med vilda djur. För det senare blev hon närmast hatad i sitt hemland Australien.
Den här boken handlar inte om något av detta. Istället berättar Greer hur hon arbetat med att återställa den australiska regnskogen på en bit mark hon köpte i Queensland början av 2000-talet. Det är fascinerande läsning. Greer är superpåläst inom både botanik och kolonialhistoria och berättelserna hon vaskat fram i arkiv och botaniska verk är riktigt skrämmande. I separata kapitel skildrar hon hur européer skövlat landet på träd, utrotat djur och växter, infört nya växter som spritt sig lavinartat och fortfarande utgör ett hot mot den inhemska floran. För att inte tala om de systematiska övergreppen på landets ursprungsbefolkning. Stryknin i mjölken, någon?
 
Och allt hon berättar kan hon relatera till det jobb hon utför i Cave Creek, som är namnet på området hon återställer. Visst, alltför ofta nördar Greer ner sig i namn - på flora, på platser och på grupper - och då skummar jag genom texten. Det blir för mycket att hålla reda på allt, och jag önskar att hon skrivit mer om de som hjälpt henne att återställa skogen istället. Den här boken borde ändå läsas av varje australier, särskilt de som äger mycket mark, men också de som bara har en trädgård full av importerad växtlighet. Det är kanske dags för dem att tänka om. Cave Creek är idag omvandlat till en välgörenhetsorganisation med syfte att hjälpa till att bevara den äldsta regnskogen i världen. Läs mer här. 

tisdag, februari 16, 2016

NY på film: "My Sister Eileen" (1955)

Vad passar en regnig eftermiddag? En 1950-talsmusikal, såklart. My Sister Eileen är en charmig historia om två systrar från Ohio, Ruth (Betty Garrett) och Eileen (Janet Leigh), som flyttar till New York för att göra karriär. Ruth som författare och Eileen som skådespelare. De två gröngölingarna övertalas att flytta in i en mörk källarstudio i Greenwich Village. Män som ser kvinnorna genom källarfönstret misstar dem för prostituerade och hela studion skakas av explosioner från bygget av en ny tunnelbana. Attraktiva Eileen upptäcker snart att teaterproducenter gärna stämmer möte med henne, men inte för att prata skådespelarjobb. Ruth å sin sida får rådet av redaktören Bob Baker (Jack Lemmon) att skriva om det hon känner till. När Ruth skickar honom en novell om två systrar blir han eld och lågor men misstar den fiktiva systern Ruth baserat på Eileen för att vara ett porträtt av Ruth själv. Ruth blir varse Bobs intresse och bestämmer sig för att han och Eileen aldrig får träffas eftersom alla män som möter systern blir förälskade. När ett gäng vilda brasilianska sjömän blandar sig i leken förvandlas filmen till lustfylld fars.   

Det går att skriva massor om My Sister Eileen (t.ex. att Jack Lemmons karaktär känns så modern trots att han ska föreställa en sådan där Mad Men-kille),  men jag nöjer mig med att notera att systrarnas bostadssituation utgör en viktig del av handling och karakterisering, precis som den gör i påfallande många filmer som utspelas i New York. Redan i titelsången till musikalen beskrivs Greenwich Village som en plats för fattiga konstnärer och bohemer. I Rear Windows illustrerar Jeffs lägenhet i just Greenwich Village och Lisas exklusiva Park Avenue-adress deras vitt skilda liv och intressen. Idag är det svindyrt att bo i endera området. My Sister Eileen erbjuer mao verklighetflykt på flera plan.