torsdag, februari 27, 2014

Efter lektionen: "Frankenstein " m.m.


Gruppen som läser litteratur på b-nivå har sina seminarier på nätet och då är det bra att studenterna är få - mer bestämt bara fyra. Vi har hittills läst och diskuterat de romantiska poeterna och Mansfield Park, och idag var det dags för Frankenstein. Vid det här laget har studenterna en någorlunda bra uppfattning om vad som kännetecknar romantisk litteratur. Vi pratade om de moraliska frågor romanen väcker angående naturvetenskapliga framsteg och på vilka sätt Frankenstein och hans monster påminner om varandra. Romanens ramberättelse, där Robert Waltons rastlösa längtan efter äventyr och avlägsna platser dominerar, får nog sägas ingå i kritiken av de snabba samhällsförändringarna och den positivistiska andan som genomsyrar 1800-talet, samt uppfattningen om världen som något att bemästra. Samtidigt är det ju på de vita, vida vidderna och bland de höga alptopparna som de melankoliska, ensamma manliga huvudpersonerna - romanens romantiska hjältar, dvs Walton, Frankenstein och monstret - finner tröst och själslig näring. Mot slutet kom begrepp som transhumanism och cyborger upp och vi hann till och med att prata rebootade Robocop; dock inte filmen Frankenstein, en film vars uselhet blir uppenbar så fort man förstår att det är monstret i filmen titeln hänvisar till och inte hans skapare...

 På a-kursen har vi läst The Great Gatsby och Things Fall Apart sedan sist - två romaner vars manliga huvudpersoner inte handskas med förändringar särskilt bra. Det är nu tredje gången jag hållit seminarier om Fitzgeralds roman och jag finner vid det här laget Gatsbys polerade gangster ganska tröttsam. Det är istället berättaren Nick som gäckar och fascinerar. Han är det verkliga mysteriet i texten. Achebes roman har jag undervisat tidigare men då i sammanhanget afrikansk litteratur. Här läste vi den istället i relation to det narrativa elementet "character." Parallellerna mellan huvudpersonen Okonkwo och den tragiska hjälten i det grekiska dramat är flera. Mer intressant tycker jag dock att det är hur romanen kritiserar eller i alla fall problematiserar den västerländska hyllningen av individen på bekostnad av gruppen. Gatsby, Frankenstein och Okonkwo - ett gäng litterära egoister, skulle man kunna säga.

Inga kommentarer: