fredag, juli 31, 2009

Och ännu en


Mm, visst är något visst med Parisskildringar, i ord och bild! Bilderna ovan (urspr. ur Christer Strömholms bok Vännerna från Place Blanche) tänkte jag ofta på när jag under början av 1990-talet bodde just i Montmartre. Boken är den första i en serie kallad Picture Show, vilken fokuserade på individuella fotografer och gavs ut av tidningen ETC under en kort period. Hittas här och här till hutlösa priser, leta vidare. Och råkar ni äga ett ex av själva fotoboken Place Blanche, bläddra er lyckliga.

torsdag, juli 30, 2009

Och en till



Rune Hassners bilder är kanske inte lika personliga som Tore Johnsons, men boken passar fint ihop med de övriga.

onsdag, juli 29, 2009

Helga Krook - "Grönska träd och träd som ser"

Gerhard Nordström, "Sommaren 1970"

Av en slump läser jag Helga Krook utanför Trädgårdskonsum, i bilen. Det är väldigt grönt. Grönt, grönt, grönt, i och utanför texten. Tydligen utgår Krook från de offentliga parker hon besökt med sina barn och från den kollektiva skuld hon ärvt av sin tyska mamma. Inget av det här kunde jag själv sluta mig till, kanske för att jag blev avbruten då de fyllda Konsumkassarna anlände. Men det första intrycket består. Krooks poesi intresserar mig inte. Inte ett dyft. Det är grönt och skönt, men också tillrättalagt och intetsägande, som om hon var rädd att avslöja för mycket eller faktiskt inte har något att säga. Resultatet är alltför ofta vardaglig, vag pastoral. Jag föredrar (ja, inte på riktigt förstås) mer störiga parkrum.

"Krankenhaus Friedrichshain"

Blått grönt
och gult grönt
jag springer in
Grått går bland blad
Bladen
Fönsterrutan är smutsig
Tittar i timmar
inre organ
lägger sig tillrätta
Vad är det för något som stänger strupen
Vad är det för något som fastnar
i kroppen
Det är ingenting
jag är så osäker,
fönstret är så smutsigt,
träden är så långt bort

under lövens svaga strålar

strömmar
genom ögonen och halsen
Andas in och ut"

Helga Krook, Grönska träd och träd som ser, sid, 15.

Julihandeln

Bokhögarna växte under juli månad och jag lade dessutom händerna på två-tre titlar från vill-ha-listan till höger. Några är donationer från det lokala biblioteket, andra är gåvor från vänner, vissa hittades på Röda Korset och en och annan är faktiskt köpt till fullt pris. Samtliga verkar (nåja) läsvärda:


Helga Krook: Grönska träd och träd som ser
E. L . Doctorow: Spökbussen
Johan Theorin: Nattfåk
Ulrika Kärnborg: Myrrha
Stina Aronson: Sanningslandet
Jens Lapidus: Snabba Cash
Glenn Lauritz Andersson: Jack Uppskäraren: Kriminalfall och legend
Åsa Larsson: Till dess din vrede upphör
Lars Norén: Salome, Sfinxerna
Helene Tursten: En man med litet ansikte
Helena von Zweigbergk: Ur vulkanens mun
Gunnar Fredriksson: David Hume: Humanisten och skeptikern
Krister Gidlund: Bokförläggaren: Tillbakablickar på ett yrke
Kanon ifrågasatt: Kanoniseringsprocesser och makten över vetandet. red. Katarina Leppänen och Mikaela Lundahl
Johan Ajvide Lindqvist: Människohamn
Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva
Jürgen Habermas: Den moraliska synpunkten
Erik Lindegren: Sviter
Från Södergran till Carpelan: Tretton finlandssvenska modernister i urval av Th. Warburton
Tim Davys: Lanceheim
Ideas and Identities: British and American Culture 1500-1945. eds. Rolf Lundén & Michael Srigley
Marianne Hörnström: Genomgångsrummet: Sagor från flickarvet
Mircea Cărtărescu: Orbitór: Höger vinge
Elias Canetti: Förbländningen
Karin Johannisson: Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid
Maria Sveland: Bitterfittan
Åke Edwardsson: Den sista vintern
Håkan Bravinger: Bära bud
Carsten Jensen: Vi, de drunknade
Victoria Benedictsson: På liv och död: Kortprosa, drama, dagbok
Muriel Barbery: The Elegance of the Hedgehog

tisdag, juli 28, 2009

Mer Paris på bok



Ännu en bildskatt att hålla utkik efter. Det är återigen Tore Johnson, Eyvind Johnsons son, som tagit bilderna. Älskar hur de placerats på sidorna, getts ett egenvärde, som gör att jag faktiskt aldrig brytt mig om att läsa Göran Schildts text. Vill man, kan man dock läsa mer om Tore Johnson och böckerna här.

Eyvind Johnson - "Drömmar om rosor och eld"

Förföriske och sanningsivrande prästen Urbain Grandier sätter hjärtan i brand genom sin blotta uppenbarelse. När han går över torget i Loudun följs han av kvinnornas lystna blickar. I det närliggande klostret utbryter rent utav en kollektiv hysteri; sexualiteten når nunnorna via drömmarna och med dem får demonerna fritt spelrum. Inkvisitionen anländer. Obönhörligt leder texten via repetitioner, omskrivningar och skiftande vittnesuppgifter till bålet, där Grandier och med honom begären går upp i rök. Slutet är uppenbart redan några sidor in i boken:

"Människor dör ut - de flesta genom eld. Utan tvivel dör många genom blommor med det är också genom eld. Den långsamma eller häftiga doftens eld, och kärlekens, och hatets. En del människor förbränns direkt, på bål, röken slår om deras skrik eller blottar dem. Andra multnar medan de lever. [---] Mannen förintas ju. Men alla som har fört honom dit, alla som burit fram ved och står i ring kring elden och är nära åskådare förbränns samtidigt. Vad vi sedan ser av dem är bara det som inte har blåst bort ännu."

Drömmar om rosor och eld
är en lyrisk, ljuvlig frihetsskrift där Johnson skriver som allra vackrast om liv, död, kärlek, hat, lust, avund och politik. Humor saknas inte heller, främst via den mest framträdande berättarrösten, ett innerst inne rättrådigt men fegt vittne, vars namn jag för tillfället glömt.

"Många dör genom blommor, per flores. [---] Nej, det finns inget ord som kan uttrycka livsdoft och dödslukt samtidigt med sådan finhet och giltig bredd. Man ser liljor, det är det första man ser när man sluter ögonen. Det andra är rosor. Liv och död är blandat här som rosliljor och liljerosor. Sedan kan man leva och dö per flores på annat sätt: genom violer och förgätmigej och genom klibbiga blommor vars namn inte ska nämnas. Alla som dör genom blommor dör genom eld."

måndag, juli 27, 2009

Paris på bok










Bildskatt ur bokhyllan hemma i Sverige: en av de bästa fotodokumentära böckerna om Paris som finns. Hittar ni ett ex. på antikvariat eller biståndsinrättning, köp och vårda det ömt.

söndag, juli 26, 2009

"Send Me to 'lectric Chair"

Ännu en mordhistoria, framförd så snyggt och galghumoristiskt av Dinah Washington att man nästan missar tragiken:

Åke Edwardson - "Den sista vintern"

Att avsluta en framgångsrik serie är säkert inte lätt. Förlaget pressar, pengarna frestar. Fast Åke Edwardson gör nog rätt i att lägga Erik Winter, poliskommissarie och huvudperson i den göteborgska deckarserien, på hyllan. I de senaste böckerna har intriget varit tunn; Winter och hans team har verkat trötta och oinspirerade. En reflektion av författarens förhållande till sitt eget skrivandet, kanske? Jag har läst honom ändå, för som få andra författare återskapar han ett Göteborg som jag både känner igen och saknar. Den sista vintern är en tjusig sorti, där handling och karaktärer har återfått sin vigör.

Winter själv är mer harmonisk än han varit i de närmast föregående delarna i serien, om än ganska resignerad. Han lagar återigen mat tillsammans med vackra frun Angela och inväntar kvällen med en drink i handen; måsarna skriker och John Coltrane spelar i bakgrunden. En recensent har förresten liknat Edwardsons deckare vid just jazz, där vemodigheten bryts av improviserade tempoväxlingar och en studsig dialog, vilket bidrar till den alltmer förtätade spänningen. Läses med fördel till tonerna av just Coltrane & Co.:


Gail Bell - "The Poison Principle"

I Gail Bells bok om de giftmord som överskuggar hennes familjehistoria är sanningen ett undflyende begrepp. I ett försök att reda ut huruvida farfadern verkligen förgiftade två av sina söner vänder sig Bell till giftbeskrivningar i historien, litteraturen, konsten, filmen och medicinen. Snart förstår hon varför familjehistorien består av så många frågetecken:

"When poision stories get going (written, reported, discussed), language changes shape. Descriptions undergo a tidal pull. It seems difficult to hold your course once you get close to the main characters and the poison vessel. The skew is towards hyperbole, melodrama, and extremes." (sid. 16)

Via neddykningar i bl. a. kemin, Cleopatras självmord, Dorothy L. Sayers, Madame Bovary, medicinska beskrivningar av stryknin och arsenik, den gröna färgen, Dr. Crippen och synen på förgiftning som ett typiskt kvinnligt mord utvecklar Bell faktiskt en både trovärdig och oväntad teori om sin farfar och hans eventuella mord på sina barn. Men det är Bells förståelse av giftberättelser som sociala och kulturella fenomen och den språkliga elegans med vilken hon närmar sig ämnet som är bokens verkliga behållning.

fler ytligheter

Apropå det gredelina med poplittare och feminister hittar jag ovanstående i mina svenska bokhyllor.

lördag, juli 25, 2009

Kerstin Ekman - "Häxringarna"

"Det andra fanns ju alltid där ute. De har väl sina lagar och ordningar de också. Men man kände dem inte. De syntes stränga och kanske vackra. Men det fanns också lek och grymhet och nycker. Man visste ingenting om dem och deras obevekliga tvång. De ringar de sprang i kände man inte mer än man kände sina egna. Vad trodde man att man skulle finna? En ordning som inte var människans? Men den var utom räckhåll för en, alltid. Den såg man efter med ögon flacka av brist."
Kerstin Ekman, Häxringarna, sid. 188

I Häxringarna står kvinnorna Sara Sabina Lans, dottern Edla och dotterdottern Tora i centrum. Deras respektive liv styrs av lagar som liknar naturens, tillvaron är ödesbestämd och består till största delen av hårt arbete och smärtsamt barnafödande. Männen är inte mycket att ha, men deras svekfullhet och maktmissbruk fyller såklart ändå en viktig funktion i kvinnornas liv. Sara, Edla och Tora bryter sig aldrig ur häxringarna, de kämpar dock både envist och tappert inom dem. Ekmans skildring av deras liv är f ö också en beskrivning av staden Katrineholms framväxt.

Jag känner ofta ambivalens och motvillighet inför berättelser där det svenska 1800-talslivet beskrivs som en kombination av våld, blod, smuts och kön samt förklaras med hänvisningar till biologin. Så också här. Samtidigt är det just den ofta skickligt skildrade primitiviteten som griper mig mest när jag läser dem, som gör mig modfälld och får gråten att stockas i halsen. Sådana känslor måste också bejakas, om än inte för ofta. Därmed placerar sig Häxringarna i samma kategori som t.ex. Ormens väg på hälleberget och Dykungens dotter. Har man inget emot att läsa om leråkrar, fattigdom, sjukdom och allmänt snusk gillar man säkert Ekmans roman.

"Dogs and cats, living together!"

Stina och Zola


Ture och Matisse

Min svenska sommarledighet är över. Tillbaka i London, saknar mamma och menageriet; bildminnen ovan är klen tröst.