Eyvind Johnson - "Drömmar om rosor och eld"

Förföriske och sanningsivrande prästen Urbain Grandier sätter hjärtan i brand genom sin blotta uppenbarelse. När han går över torget i Loudun följs han av kvinnornas lystna blickar. I det närliggande klostret utbryter rent utav en kollektiv hysteri; sexualiteten når nunnorna via drömmarna och med dem får demonerna fritt spelrum. Inkvisitionen anländer. Obönhörligt leder texten via repetitioner, omskrivningar och skiftande vittnesuppgifter till bålet, där Grandier och med honom begären går upp i rök. Slutet är uppenbart redan några sidor in i boken:

"Människor dör ut - de flesta genom eld. Utan tvivel dör många genom blommor med det är också genom eld. Den långsamma eller häftiga doftens eld, och kärlekens, och hatets. En del människor förbränns direkt, på bål, röken slår om deras skrik eller blottar dem. Andra multnar medan de lever. [---] Mannen förintas ju. Men alla som har fört honom dit, alla som burit fram ved och står i ring kring elden och är nära åskådare förbränns samtidigt. Vad vi sedan ser av dem är bara det som inte har blåst bort ännu."

Drömmar om rosor och eld är en lyrisk, ljuvlig frihetsskrift där Johnson skriver som allra vackrast om liv, död, kärlek, hat, lust, avund och politik. Humor saknas inte heller, främst via den mest framträdande berättarrösten, ett innerst inne rättrådigt men fegt vittne, vars namn jag för tillfället glömt.

"Många dör genom blommor, per flores. [---] Nej, det finns inget ord som kan uttrycka livsdoft och dödslukt samtidigt med sådan finhet och giltig bredd. Man ser liljor, det är det första man ser när man sluter ögonen. Det andra är rosor. Liv och död är blandat här som rosliljor och liljerosor. Sedan kan man leva och dö per flores på annat sätt: genom violer och förgätmigej och genom klibbiga blommor vars namn inte ska nämnas. Alla som dör genom blommor dör genom eld."