tisdag, december 29, 2009

Läst 2009

Tillbaka efter jul- och nyårsresande och lovar nya friska tag 2010. Vad har jag att säga om listan nedan? Den är längre (ca 140 titlar) än förra årets, trots flera - välbehövliga - läspauser. Har ingen ambition att öka antalet, snarare tvärtom: färre böcker, fler kvalitativa omläsningar. Mitt bokprojekt stannade också av. Titlar som ingår i det numera utdöende projektet är markerade med en stjärna. Länkarna är hänvisningar till kommentarer skrivna under året. Fetstilade titlar rekommenderas:

Gomorrah - Roberto Saviano
The Makeover in Movies - Elizabeth A. Ford och Deborah C. Mitchell
Journey by Moonlight - Antal Szerb
Half of a Yellow Sun - Chimamanda Ngozi Adichie
The Murder Farm - Andrea Maria Schenkel
The Mystery Guest - Grégoire Bouillier
Film Studies - Warren Buckland
Sagan à toute allure - Marie-Dominique Lelièvre
La Chamade - Françoise Sagan
The Still Storm - Françoise Sagan
Réponses - Françoise Sagan
Fritt förfall - Birgitta Stenberg
Alla vilda - Birgitta Stenberg
Nervous Conditions - Tsitsi Dangarembga
French Women Don’t Get Fat - Mireille Giulliano
Hennes döda kropp - Lisbeth Larsson
Giotto’s Hand - Iain Pears
Rose Madder - Stephen King
Hallowe’en Party - Agatha Christie
French Ways and their Meaning - Edith Wharton
The Hidden - Tobias Hill
The Ghost Writer - Philip Roth
The Plain Janes - Cecil Castellucci och Jim Rugg
Ghost Story - Peter Straub
Garnethill - Denise Mina
Busman’s Honeymoon - Dorothy L. Sayers (omläst)
Murder on the Eiffel Tower - Claude Izner
The Père-Lachaise Mystery - Claude Izner
The Montmartre Investigation - Claude Izner
Please, Mr. Einstein - Jean-Claude Carrière
Murder in Belleville - Cara Black
Die Trying - Lee Child
Tripwire - Lee Child
One Shot - Lee Child
The Hard Way - Lee Child
The Visitor - Lee Child
Echo Burning - Lee Child
Without Fail - Lee Child
Under the Skin - Michel Faber
Spies - Michael Frayn
Sot - Per-Eric Söder
In Search of a Distant Voice - Taichi Yamada
On Rue Tatin - Susan Loomis
Erasure - Percival Everett
*The Magic Mountain - Thomas Mann
Twilight - Stephenie Meyer
New Moon - Stephenie Meyer
Eclipse - Stephenie Meyer
Breaking Dawn - Stephenie Meyer
Jeune fille - Anne Wiezomsky
French Toast - Harriet Welty Rochefort
Scenes from a Revolution - Mark Harris
Gaudy Night - Dorothy L. Sayers (ljudbok - omläst)
Strong Poison - Dorothy L. Sayers (omläst)
Five Red Herrings - Dorothy L. Sayers (ljudbok)
The Birthday Party - Harold Pinter
The Caretaker - Harold Pinter
Harold Pinter - Ronald Hayman
Brother and Sister - Joanna Trollope (ljudbok)
The New Black - Darian Leader
Absurdistan - Gary Shteyngart
Self-Help Inc. - Micki McGee
A Nail, a Rose - Madeleine Bourdouxhe
Child 44 - Tom Rob Smith
Skam - Karin Alvtegen (ljudbok)
Pride And Prejudice And Zombies - Seth Grahame-Smith
The Slaves of Solitude - Patrick Hamilton
The Distant Echo - Val McDermid
*The Lambs of London - Peter Ackroyd
Unruly Times - A. S. Byatt
Lyrical Ballads - William Wordsworth
The Prelude - William Wordsworth
Mannen under trappan - Marie Hermansson
French Women Don’t Sleep Alone - Jamie Cat Callan
Black Seconds - Karin Fossum
Sharp Objects - Gillian Flynn
Knots and Crosses - Ian Rankin
Shutter Island - Dennis Lehane
Crying Wolf - Peter Abrahams
The Poison Principle - Gail Bell
Nattfåk - Johan Theorin
Häxringarna - Kerstin Ekman
Drömmar om rosor och eld - Eyvind Johnson
”Döden i Venedig” - Thomas Mann
Jack Uppskäraren - Glenn Lauritz Andersson
Saltstänk på Huden - Benoîte Groult
Grönska träd och träd som ser - Helga Krook
Fällan - Êmile Zola
Bitterfittan - Maria Sveland
Den sista vintern - Åke Edwardson
Bära bud - Håkan Bravinger
Revenge: A Story of Hope - Laura Blumenfeld
Over Sea, Under Stone - Susan Cooper
The Dark Rising - Susan Cooper
Capturing Paris - Katharine Davis
My Brilliant Career - Miles Franklin
Still Missing - Susan Ware
Left Bank - Kate Muir
Those Who Walk Away - Patricia Highsmith
I skuggan av framtiden - Sven-Eric Liedman
The Last Detective - Peter Lovesey
Chocolat - Joanne Harris
The Children’s Book - A. S. Byatt
*Christ Stopped at Eboli - Carlo Levi
*The Good Soldier - Ford Madox Ford
True History of the Kelly Gang - Peter Carey
The Other - Thomas Tryon
The Fifth Child - Doris Lessing
We Need to Talk About Kevin - Lionel Shriver
Cracks - Sheila Kohler
Kick the Animal Out - Véronique Ovaldé
La porte des enfers - Laurent Gaudé
The Spy Who Came in From the Cold - John Le Carré
Tinker, Tailor, Soldier, Spy - John Le Carré
The Human Factor - Graham Greene
Dead Until Dark - Charlaine Harris (omläst)
Club Dead - Charlaine Harris
Living Dead in Dallas - Charlaine Harris
Definitely Dead - Charlaine Harris
Dead to the World - Charlaine Harris
Dead as a Doornail - Charlaine Harris
Definitely Dead - Charlaine Harris
All Together Dead - Charlaine Harris
From Dead to Worse - Charlaine Harris
Dead and Gone - Charlaine Harris
Grave Secret - Charlaine Harris (omläst)
Ice Cold Grave - Charlaine Harris (omläst)
Grave Sight - Charlaine Harris (omläst)
The Passport - Herta Müller
Swann’s Way - Marcel Proust
Up From Slavery - Booker T. Washington
The Secret Life of France - Lucy Wadham
Scruples - Judith Krantz
The Well - Elizabeth Jolley
Och fjättra Lilith i kedjor - Åsa Schwarz
The Suspicions of Mr Whicher - Kate Summerscale
Jamaica Inn - Daphne du Maurier
Människohamn - John Ajvide Linqvist
Till dess din vrede upphör - Åsa Larsson

måndag, december 21, 2009

GOD JUL



Kanske ses vi åter 2010. Kanske.

fredag, december 18, 2009

Julböcker

Skriver det här med halsduk runt halsen, raggsockorna på och önskar att jag ägde ett par torgvantar, för de hade behövts nu. Jag bor nämligen i en sådan där Londonlägenhet med enkelfönster och svårstängda balkongdörrar och när det blåser och snöar, ja då klapprar rutorna och temperaturen sjunker snabbt, trots att elementen står på dygnet runt. Men man sover gott under alla lager av täcken och filtar.

Bråda dagar är det också, egentligen har jag inte tid att ligga i sängen, dricka te och undra vilken bok jag ska läsa härnäst. Som jag gjorde i morse. Biljetten till New York är ialla fall köpt, nu återstår som vanligt att boka tågresan till Washington D.C. och hotell. Vad skönt att många julklappsköp kan göras på nätet. Minns med fasa de år jag släpade tunga väskor förbi tullarna. Här lista på julböcker jag hittills klickat iväg. Kanske inspirerar den någon annan:

Flashman, Royal Flash, Flashman's Lady och Flashman and the Mountain of Light av George McDonald Fraser - eftersom jag gav bort de här böckerna förra året, kopierar jag bara det jag skrev då: komik och historia i perfekt kombination. Riktiga klassiker som borde läsas av alla. Ja, av ALLA.

The Artist's Eye: Vision and the History of Art av Michael F. Marmor - att impressionisterna var närsynta är väl inget nytt, men den här boken pratar också droger, ålder och annat. Och innehåller många fina bilder.

The Bedside Book of Beasts: A Wildlife Miscellany av Graeme Gibson - fler fina bilder och korta texter, om djur den här gången.

Polar Obsession av Paul Nicklen - foliant över flora (fast mest is) och fauna vid nordpolen, fantastiska undervattensbilder.

A Jury of Her Peers: American Women Writers from Anne Bradstreet to Annie Proulx av Elaine Showalter - säga vad man vill om Showalter, och många har sagt det, men den här boken tänker jag klicka hem till mig själv efter jul.

It’s Our Turn to Eat: The Story of a Kenyan Whistleblower av Michela Wong - korruption, skandaler och dödshot. Kunde läsas som en thriller om det inte hänt på riktigt.

Logicomix: An Epic Search for Truth av Apostolos Doxiadis och Christos Papadimitrou - Bertrand Russell, logik och matematik i form av en tecknad roman.

Girl Genius, tre volymer av Phil och Kaja Foglio - tecknad serie som faktiskt kan läsas gratis på nätet.

Berlin: City of Stones och Berlin: City of Smoke av Jason Lutes - mellankrigstidens Berlin i tecknad romanformat.

Revelation, Dissolution, Sovereign och Dark Fire av C. J. Sansom - renässansdeckare som utspelas i London.

Wolf Hall av Hilary Mantel, The Little Stranger av Sarah Waters, Love and Summer av William Trevor och The Women av TC Boyle - nyutgivna romaner till en historieälskare, en allläsare, en irlandsbo och en arkitekt.

Medical London: City of Diseases, City of Cures av Richard Barnett - essäsamling, guide och historik över sjukdomarnas London. Mer spännande än det kanske låter.

Pippi Longstocking, Pippi in the South Seas och Pippi Goes on Board - tycker att alla barn ska läsa de här böckerna. Kanske speciellt amerikanska barn.

Och slutligen ett gäng filmer: Arsenic and Old Lace, Holiday och The Philadelphia Story, samt If..., A Clockwork Orange och Blow Up och slutligen miniserien John Adams.

lördag, december 12, 2009

Alternativa apokalypser

Ideologiernas död är överdriven. Se bara på klimatfrågan. Världsbild ställs mot världsbild. Värmeförespråkare och deras motståndare presenterar också dramatiska domedagsprofetior. Bland Penguins Modern Classics har jag hittat alternativa dystopier med klimatförtecken. Katastroferna är dock inte alltid orsakade av oss människor (host, host). Följande har lindats in i glansigt papper för att läggas under granen till Mr. B som gärna läser science fiction. Innehållsbeskrivingarna är snodda från böckernas baksidor:

Hothouse (1962) av Brian Aldiss - Solen är gammal och jorden har slutat snurra kring sin axel. Halva klotet är därför ständigt i skugga och solsidan kännetecknas av enorm växtlighet. Ett litet antal människor har anpassat sig till den nya situationen. De har, eh, krympt lite i storlek och lever i växtlighetens mellanlager, ovan marken men under trädkronorna.

Make Room, Make Room! (1966) av Harry Harrison - Här är det inte klimatprofetior utan Malthus förutsägelser som slagit in. Jorden är överbefolkad, vilket också förstört miljön. Tillgången på mat är det stora problemet och soylent green (sojabönor och linser) det enda som finns att tillgå. I filmversionen består det här födoämnet av något helt annat än bönor, medan behovet av barnbegränsning är det centrala ämnet i romanen.

The Death of Grass (1956) av Samuel Youd - Ett virus har tagit kål på allt gräs och jorden hotas av svält. När viruset når Storbritannien utbryter anarki. Berättaren beslutar sig för att ta familjen till broderns potatisfarm. Under resans gång tvingas berättaren till handlingar som gradvis underminerar hans moraliska principer.

tisdag, december 08, 2009

a state of spiritual balance


Robert Bressons A Man Escaped

"the form of Bresson's films is designed [...] to discipline the emotions at the same time that is arouses them: to induce a certain tranquility in the spectator, a state of spiritual balance that is itself the subject of the film."

- Susan Sontag, "Spiritual Style in the Films of Robert Bresson", (1964)

Jag häpnar fortfarande över allt som finns tillgängligt på youtube. Om Bresson har jag skrivit tidigare, via Anne Wiazemskys memoarer. Men det krävs Susan Sontag för att jag på allvar ska intressera mig för hans filmer. Den här filmen är fantastisk.

måndag, december 07, 2009

Lucy Wadham - "The Secret Life of France"

Äntligen en Frankrikeskildring där personliga anekdoter ackompanjeras av ett verkligt försök till analys och förståelse av de klichéer man alltid bjuds på i den här typen av böcker. I The Secret Life of France beskriver Lucy Wadham sådant jag läst otaliga gånger förr: det rigida franska skolsystemet, fransmännens liberala inställning till otrohet och otrevliga parisiska kypare. Men hon gör också ett seriöst försök att spåra och förklara bakgrunden till de här företeelserna.

Mest spännande är hennes teori om fransmännens kärlek till idéerna, vilken förklarar, menar hon, hur de kan rösta socialistiskt men leva sitt dagliga liv högst individualistiskt och konservativt. Intressant är också hennes beskrivning av den dominanta plats en strikt Freudiansk psykoanalys har i det franska samhället. Riktigt roligt blir det när hon analyserar det franska politiska livet utifrån just det perspektivet. Hon kallar president Sarkozy för en typisk "sexdvärg", alltså en kort man som kompenserar sin brist på längd med aggressiv libido och politisk stil, och uppmärksammar den sexism som omgav presidentkandidaten Ségolène Royals kampanj. Fransmannen valde en man som lovade ta landet "med våld" framför en fredligare, maternell figur, konstaterar hon.

Den enda, lilla reservation jag har angående boken är att blandningen personligt-politiskt ibland tar sig lite löjliga uttryck. Wadham fikar med diverse chefer för franska säkerhetstjänsten utan att egentligen få reda på någonting. Det ger läsaren insikt i hennes dagliga arbetsliv som journalist, men som introduktion till diskussionerna om kriget i Algeriet, förortsupplopp och rasism är det mindre idealiskt. Trots det, en av de bättre böckerna i genren populärkulturella Frankrikeskildringar.

söndag, december 06, 2009

verklighet över dikt

I dokumentären A Shattered Portrait berättas följande bisarra historia: en kväll under andra världskriget roar en höggravid Gene Tierney soldater i Hollywood Canteen. Strax efter upptäcker hon att hon smittats av röda hund och dottern föds blind, döv och efterbliven. Tierney är förtvivlad. Några år senare stöter hon av en slump på ett kvinnligt fan som säger att de faktiskt hälsat på varandra en gång tidigare, i just Hollywood Canteen. Den främmande kvinnan berättar i förbigående att hon vid tillfället satt i karantän för röda hund, men smitit ut för att få en skymt skådespelarskan. Känns scenariot igen? Agatha Christie snodde hela händelseförloppet till sin bok Spegeln sprack från kant till kant.

Advent med Gene Tierney

Amerikanska skådespelerskan Gene Tierney (1920-1991) var närmast övernaturligt vacker och inte rädd för att spela komplicerade och ganska osympatiska kvinnofigurer. Också i sina mer romantiska roller var hon alltid en exotisk Lucia, aldrig blek tärna. Nedan ett knippe underbara 1940-talsfilmer, alla tillgängliga via youtube:

1. I film noiren Laura (1944) har Tierney titelrollen som tjusig reklamkvinna. En ung polisman har i uppdrag att undersöka hennes död och blir i processen besatt av det tjusiga brottsoffrets porträtt. Vincent Price är Lauras fästman.

2. Leave Her to Heaven (1945) är ett svartsjukedrama i technicolor. Författaren Richard blir förälskad i femme fatalen Ellen. Livet efter giftemålet präglas dock av en rad konstiga olyckor. Vem är ansvarig? Och vad ser egentligen Ellen i idiotiske "Dick"? Dubbelbottnad och mycket sevärd.

3. Vincent Price och Tierney är romantiskt involverade i gotiska Dragonwyck (1946). Här är Price den välbärgade och gifte kusinen som förför en ung släkting, spelar av Tierney. Fruns plötsliga död öppnar vägen för paret, men hur dog hon egentligen?

4. Tierneys mest kända film, bortsett från Laura, är nog bitterljuva romansen mellan The Ghost och Mrs Muir (1947). Tierney är den unga änkan som köpet ett hus vid havet. Där faller hon för det inneboende gamla spöket Rex Harrison.

5. Slutligen, screwballkomedin That Wonderful Urge (1948) där Tierney spelar mot Tyrone Power. Hon är unga miljonärsdottern Sara Tyler, som trakasseras i pressen av känd skvallerjournalist. Diverse romantiska förvecklingar uppstår när de två plötsligt träffas.

fredag, december 04, 2009

Julstökigt

Vadå, ska jag hinna skriva här mellan lussebakande, granpyntande och klappjakt? Jag som inte ens hinner läsa just nu. Eller jo, men bara korta, korta snuttar om dagen, för jobbläsningen räknas ju inte. Fast också mitt i stressen bara måste jag stanna upp när jag springer på ett bokbord. Idag låg där en hög Simenondeckare på franska. Så fina omslag kunde jag bara inte motstå (läsa dem kommer jag nog inte att göra i brådrasket). För övrigt är jag halvvägs in i Lucy Wadhams bok om sitt franska liv. Proust, däremot, somnar jag över varenda kväll och DuBois kampskrift har jag hittills bara sneglat i. Bättring nästa vecka - då kan jag förhoppningsvis också dela med mig av listan över böcker som ska bli julklappar i år!

Simenons Maigret under granen

tisdag, december 01, 2009

vardagsliv under ockupationen

Via Maîtresse uppmärksammas jag på den här artikeln i NYRB. Ian Buruma har läst skildringar av franskt vardagsliv under andra världskriget och noterar att: "From [Phillippe] Julian's journals the reader might get the impression that life in wartime Paris was almost normal. Germans are barely mentioned. Food was short, to be sure, but something could always be rustled up at dinner parties attended by a young aesthete with the right connections".

Buruma nämner också André Zucca, vars bilder av ett ganska trevligt vardagsliv under ockupationen orsakade skandal förra året. Jag påminns indirekt om den dagbok jag läste vid ungefär samma tid. Att jämföra systrarna Groult med judiska Hélène Barr, vars dagbok Buruma skriver om i sin artikel, är kanske orättvist. Men svårt att låta bli.

måndag, november 30, 2009

Booker T. Washington - "Up from Slavery"

Hur handskas man med friheten om man levt hela sitt liv som slav och hur överlever man i ett fientligt, vitt majoritetssamhälle? I von Triers film Manderlay väljer de nu fria männen och kvinnorna att isolera sig och fortsätta som om ingenting har hänt. I självbiografiska Up from Slavery (1901) är istället praktiskt arbete nyckeln till en fridfull integrering. Sömmerskor, kockar, murare osv. fyller viktiga funktioner i alla samhällen, skriver Washington och startar yrksesskola för svarta. Den nyvunna rösträtten lägger han däremot ingen större vikt vid. Svart rösträtt var ett känsligt ämne i den amerikanska södern efter rekonstruktionen. När Washington avfärdade rösträttens betydelse vann han nog popularitetspoäng hos nervösa vita läsare. I norr gick däremot svarta intellektuella i taket och kallade honom rasförrädare.

Fast Washington beskriver delvis en annan verklighet än den i norr. Den svarta befolkningen i södern befinner sig i en akut ekonomisk och moralisk kris, påpekar han i boken. I förlängningen kommer yrkeskompetensen att medföra en högre levnadsstandard för hela gruppen, men då gäller det att inte alienera den vita majoriteten. Jag tolkar hans avfärdande av rösträtten som taktisk. Washingtons projekt, framförallt Tuskegee Institute, den yrkesskola han startade upp från grunden, var oerhört framgångsrika. Mycket tack vare den politiska balansgången, misstänker jag. Up from Slavery är pedagogiskt och politiskt manifest, exemplarisk självbiografi och samtidigt - för en viss läsare - en lugnande bekräftelse på att också den fria svarta individen minsann visste både sin samhällsnyttiga och underordnade plats.

Penguin Modern Classics

Jag vet inte riktigt varför jag älskar utseendet på just den här versionen av Penguins Modern Classics. Något med typsnittet och dess storlek i kombination med fotografier som också andas klassiker, kanske.

lördag, november 28, 2009

dokumentära dilemman

Om man ska tro Sveriges television handlar den svenska dokumentären Black Nation om vad det innebär att vara svart man i Detroit. Missvisande innehållsinformation, faktiskt. Det är ju en dokumentär främst om Black Christian Nationalism. Och som ofta likställs svarta män med ghettot. Lite konstigt också att en av kyrkoledarna citerar Orlando Patterson, som förhåller sig skeptisk till ideologier som den ovan. Enligt honom är den svarta underklassens bistra situation inte så mycket en rasfråga, som en ekonomisk fråga. Den vinkel nämns inte i dokumentären. Fast Black Nation är sevärd, om man håller ovanstående i minne. Kan ses på svt.play tom 23 december.

fredag, november 27, 2009

Illustrerade Proust, del I

"[Swann's] face with its arched nose and green eyes, under a high forehead fringed with fair, almost red hair, done in the Bressant* style"
- Marcel Proust, Swann's Way

*) Bressant: a well-known actor (1815-1886) who introduced a new hair-style which involved wearing the hair short in front and fairly long behind.

måndag, november 23, 2009

as a moral act and as a work of art

Angående den ev. diskrepansen mellan ämne och utförande:

"not all works of art which successfully perform a moral function greatly satisfy as art. [...T]he short film Night and Fog by Alain Resnais satisifes equally as a moral act and as a work of art. Night and Fog, also a memorial to the tragedy of the six million, is highly selective, emotionally relentless, historically scrupulous, and - if the word seems not outrageous - beautiful".

- Susan Sontag, "Reflections on The Deputy" (1964)

Black Literature Month

Årligen återkommande Black History Month (oktober i Storbritannien, februari i USA) är en kontroversiell företeelse, som jag gör en miniatyrversion av i december. Månaden blir alltså vikt åt - främst - afroamerikansk litteratur och enbart manlig sådan. Är mest intresserad av den för tillfället och har just påbörjat Booker T. Washingtons självbiografiska Up from Slavery (1901). Jag hoppas att så småningom läsa Ralph Ellison, Richard Wright och James Baldwin via bl.a. James Weldon Johnson, för att avsluta med ett par romaner av Percival Everett. Men då närmar vi oss slutet av december.

onsdag, november 18, 2009

Herta Müller - "The Passport"

Att läsa Herta Müllers The Passport är lika lustfyllt som att äta grus. Som att tugga spik. Det tar en evighet. Det är tråkigt. Det är hårt, gör lite ont och jag förstår inte varför jag gör det. Men slutet är plötsligt parfymerade blad, melankoliska, lite vissna sådana. Vilken tur att berättelsen är kort. Fast det korthuggna meningsbyggandet är förrädiskt enkelt och kräver långsam, långsam läsning.

Mjölnaren Windisch har ansökt om ett pass som aldrig anländer, trots de många säckar mjöl han lämnat utanför borgmästarens dörr. I väntan har det stillastående, bakåtvända livet i byn blivit outhärdligt; varje dag Windisch cyklar till kvarnen är en hopplös nedräkning. I desperation skickas dottern till borgmästarens dörr - och säng. Ugglor flyger över den dammiga huvudgatan, när de inte fångas och stoppas upp av den lokala konservatorn. Äppelträdet bredvid kyrkan sväljer sin egen frukt. Utdrag här.

måndag, november 16, 2009

Cornwall i svart på vitt

Hoppla, tillbaka! Men med förlängd jobbdeadline (sista november), vilket innebär endast sporadiska inlägg under resten av november. Läsandet har definitivt legat på sparlåga de senaste veckorna. Däremot har jag avslutat så gott som varje kväll med några timmar film. London är varmt och det har regnat förskräckligt och trottoarerna ligger begravda under lövhögarna. Förskräckligheter har också präglat helgens filmtittande. Förutom Hitchcocks Rebecca (1940) och Jamaica Inn (1939) har jag också njutit av charmiga Cornwallspökisen The Uninvited (1944), med Ray Milland. Manus skrivet av Dodie Smith, minsann. Perfekta matinéer eller nattfilmer i höst- och vintermörkret. Häll upp konjaken, kryp in under filten och låt er skrämmas...

söndag, november 01, 2009

Tillfälligt avbrott

Igen. Ber så mycket om ursäkt och återkommer mitten av november, efter deadline.

torsdag, oktober 29, 2009

Graham Greene - "The Human Factor"

Fler spioner och kalla krig i The Human Factor (1978), men efter le Carré tycker jag Greene är omständlig, t.o.m. lite trist. Visserligen söker han till skillnad från den förra att förklara varför en person väljer att berätta sitt lands hemlisar för ett annat land. Av tacksamhet och kärlek är de något oväntade svaren i romanen. De brittiska säkerhetstjänstemän som är spionen på spåren är byråkratiskt, ja, riktigt Hanna Arendt-banalt, onda. Det skildrar Greene högst effektivt. Tillvaron som ex-spion i en grå lägenhet i ett kallt och fult Moskva, likaså. När jag tänker efter var den här boken rätt otäck i all sin lågmäldhet.

onsdag, oktober 28, 2009

art is seduction

"Hence, too, the peculiar dependence of a work of art, however expressive, upon the cooperation of the person having the experience, for one may see what is "said" but remain unmoved, either through dullness or distraction. Art is seduction, not rape. A work of art proposes a type of experience designed to manifest the quality of imperiousness. But art cannot seduce without the complicity of the experiencing subject".
- Susan Sontag, "On Style" (1965).

À propos intressant inlägg hos On Word Arts.

tisdag, oktober 27, 2009

höstspöken

Allhelgona natt och alla själars dag närmar sig. En tid att minnas de döda men allt oftare också en tid för importerade pumpor, masker och skrämsel. Ett alternativ till den skrämmande (ha) kommersialiseringen av helgens aktiviteter är att se BBCs tv-versioner av M. R. James spöknoveller, via youtube:


"Oh Whistle, and I'll come to you, my lad" är klassikern i sammanhanget. Jag som redan har livlig fantasi i förh. till vardagsföremål klarar knappt att se filmen ovan. "A View from the Hill", "A Warning to the Curious", "Number 13", "The Treasure of Abbot Thomas" samt "Lost Hearts" är mer lagom ruggiga.

måndag, oktober 26, 2009

Proust om att läsa Proust x 2

Insp. av Carolines länk - Marcel Proust om fiktiva författaren Bergotte (litterärt alter ego, eller möjligtvis Anatole France, John Ruskin, Alphonse Daudet etc.*) i två engelska översättningar:

"Whenever he [Bergotte] spoke of something whose beauty had until then remained hidden from me, of pine-forests or of hailstorms, of Notre-Dame Cathedral, of Athalie or of Phèdre, by some piece of imagery he would make their beauty explode into my consciousness. And so, realising that the universe contained innumerable elements which my feeble senses would be powerless to discern did he not bring them within my reach, I longed to have some opinion, some metaphor of his, upon everything in the world, and especially upon such things as I might some day have an opportunity of seeing for myself; and among these, more particularly still upon some of the historic buildings of France, upon certain seascapes, because the emphasis with which he referred to them in his books showed that he regarded them as rich in significance and beauty". (övers. Moncrieff/Kilmartin, sid. 102-103)

-----

"Each time he [Bergotte] talked about something whose beauty had until then been hidden from me, about pine-forests, about hail, about Notre-Dame Cathedral, about Athalie and Phèdre, with one image he would make that beauty explode into me. And so, realizing how many parts of the universe there were that my feeble perception would not be able to distinguish if he did not bring them close to me, I wanted to possess an opinion of his, a metaphor of his, for everything in the world, especially those things that I would have an opportunity of seeing myself, and, of the latter, particularly for some of the historic buildings of France and certain seascapes, because the insistence with which he mentioned them in his book proved that he considered them rich in meaning and beauty". (övers. Lydia Davis, sid. 96-97)

*) Philippe Michel-Thiriet, The Book of Proust (1987).

söndag, oktober 25, 2009

"Cracks" på bio

Igår, ett klassiskt jag-mötte-Lassie-ögonblick på visningen av filmen Cracks. Mycket snygg Eva Green skrider genom filmsalen i glittrande fodral. Alla ser åt hennes håll. Utom jag, som istället spanar in en vitskäggig, rynkig farbror två stolar bort. Varför ser han så bekant ut? Jo, men det är ju Ridley Scott. Alltså, Ridley Scott! Jag blir alldeles svag i knäna (tur att jag redan satt ner) och tvingar mig att sluta stirra. Glöm glittriga skådisar, jag har blivit starstruck av jultomten.

Filmen, då? Engelsk boarding school-miljö, ljuvlig rekvisita och Eva Greens filmkostymer, vilka var bland de vackraste vackra. Fö är detta hennes bästa rollprestation hittills, vilket iofs inte säger mycket. Avvikelserna från Kohlers roman var för det mesta till det bättre, med en tätare berättelse och starkare patos, där karaktärernas motiveringar har klargjorts, ibland väl tydligt (en film full av meningsfulla blickar). Det homoerotiska inslaget har däremot nedtonats, vilket gör att vi (nästan) slipper en sterotyp skildring av just den lesbiska kvinnan som mad, bad and sad, då Greens karaktär Miss G minsann är alla tre. Regissören Jordan Scotts manusval och bildspråk för tankarna till främst Sofia Coppola. Det gäller särskilt de sagolika simhoppsscenerna i slow-motion och solkatterna i kameralinsen. Fast man kan såklart göra värre i sin första film än att inspieras av Sofia. Rekommenderas.

onsdag, oktober 21, 2009

John le Carré - "The Spy Who Came in from the Cold"

"Please don't ever imagine you'll be unscathed by the methods you use. The end may justify the means - if it wasn't supposed to, I dare say you wouldn't be here. But there's a price to pay and the price does tend to be oneself".

Läste den klassiska spionthrillern (1963) som 13-åring och kände att det var dags igen. Den kyla huvudpersonen Alec Leamas önskar fly är naturligtvis det kalla krigets. Leamas har tröttnat på sitt arbete för brittiska säkerhetstjänsten. Han vill in i värmen, men först måste han genomföra ett sista uppdrag. I le Carrés bok är den moraliska gränsdragningen mellan de metoder tillämpade av säkerhetstjänsterna i både öst och väst i bästa fall oklar. Berlinmuren utgör den enda, verkligt konkreta skiljelinjen. Det är därför passande att berättelsen kulminerar på just dess krön. Leamas har tillfälligt och som del i uppdraget stigit in i värmen och funnit den illusorisk. Den kommunistiska regimen är naturligtvis inte heller ett alternativ. Men där, på krönet, erbjuds han plötsligt en ny, tredje möjlighet till moraliskt ställningstagande. Och han tar den, trots att det också innebär slutet.

De senare, Afrika-baserade romanerna har inte lockat mig på samma sätt som le Carrés tidiga spionhistorier. Jag misstänker, kanske felaktigt, att han blivit alltmer (alltför) tydlig i sitt moraliserande och därmed mindre intressant på gamla dar. Det som ändå höjer honom högt över de flesta andra thrillerförfattare är de skickligt konstruerade spel och dubbelspelen i hans böcker, samt - i alla fall i om de de tidiga spionromanerna är något att gå efter - den obönhörliga ironin. I Spionen som kom in från kylan är den senare tydligast i den förfrusenhet som också präglar livet tillbaka i värmen, dvs tillvaron efter spioneriet, samt bokens slut, när Leamas tidigare kritik av en förälskad spion plötsligt kommer att gälla honom själv.

tisdag, oktober 20, 2009

BFI 2009: franskt

Höstmörker, svalare väderlek, filmfestival och därför stressande mellan Southbank och Leicester Square för bla. Claire Denis White Material, där anorektisk Isabelle Huppert är kaffeplantageägare i fiktivt afrikanskt land på gränsen till inbördeskrig. Bättre än väntat, trots vissa politiska övertydligheter. Tänk: "I had a farm in Magube's Zimbabwe...." F.ö. har jag nyligen lärt mig att kaffebönor behandlas på ett av två sätt. Under filmen noterar jag därför intresserat att: aha, den blöta metoden.

Idag tar jag fel på både dag och film och ser av en slump Catherine Breillats Barbe Bleue, dvs. Riddar Blåskägg. Återigen utforskar Breillat komplikationer mellan unga systrar. Långväxta tånaglar på kvinnoliken i det förbjudna rummet äcklar men dassiga medeltidsmiljön tråkar ut. Dessutom: nej, men, vadå? Dvs. jag förstod absolut inte slutet! Å andra sidan planerade jag inte att vara där.

måndag, oktober 19, 2009

Laurent Gaudé - "La porte des enfers"

Gaudés roman La porte des enfers utkom förra hösten och fick då fin kritik i franska medier. Gaudé är också dramatiker, vilket kanske förklarar romanens jämna komposition och snabba scenväxlingar. Inga långrandiga filosofiska utlägg här inte. Istället bjuds läsaren på lika delar "magiskt tänkande" av Joan Didion, Gomorra och Dantes Inferno. Miljön är Neapel 1980, där en förkrossad Matteo kör taxi nätterna igenom. Hans sexåriga son har dödats av en missriktad maffiakula och äktenskapet med Guiliana har havererat. Då plockar han upp en kund som insisterar på att köpa honom en kopp kaffe som betalning. I kaféet presenteras Matteo för en grupp ljusskygga individer, däribland professore Provolone, som på fullaste allvar hävdar existensen av ett dödsrike, vilket också de levande kan nå via speciella portar. Drygt tjugo år senare, 2002, kidnappas en av Neapels maffialedare av en man som säger sig vara Matteos son.

Auguste Rodins La porte de l'enfer (1880 - )

Välskriven och lågmäld berättelse om sorg och kärlek, även om man också påminns om att "necromancy never pays". Extrapoäng för det långsmala bokformatet (Actes Sud), som är mycket trevligt att hålla i handen. En roman värd att översätta till svenska.

söndag, oktober 18, 2009

Véronique Ovaldé - "Kick the Animal Out"

Rose bor med sin mamma Rose (de delar förnamn) och styvpappan cirkusdirektören i en kuststad vid den franska atlantkusten. När Rose ser föräldrarna gradvis försvinna in i tv-apparaten sätter hon på sig sin lilla mantel och kastar sig över räcker på terrassen. Under självmordsförsöket råkar hon dra med sig nedre grannen mrs Iris kanariefågel, som inte överlever fallet. Väl tillbaka i hemmet är mamma Rose inte längre där. Ingen vet var hon är och ingen, inte cirkusdirektören och inte mrs Iris, verkar intresserad av att svara på Roses frågor. I jakten på svar utgör minnesfragment och mammans berättelser enda ledtrådarna.

Jag blir inte klok på romanens titel. Är det en omskrivning av författarens 'första steg', dvs barnets behov av att föreställa sig, fantisera ihop berättelser utifrån ofattbara skeenden och beteenden? Eller det nödvändiga i att sådana illusioner brister? Kick the Animal Out är hursomhelst Roses romantiska tolkning av mammans försvinnande. Resultatet är dråpligt och rätt gulligt. En hel del fina beskrivningar av snöiga landskap och terrassutsikter erbjuds också. Men det är faktiskt allt. Jag undrar om Ovaldé tror att läsaren inte begär mer än att charmas av hennes litterära metod? Eller har hon faktiskt inte har mer att säga än Roses ganska banala fantasier? Ibland räcker det nog - för charm kommer man långt med - men inte i det här fallet, trots efterord av Siri Hustvedt. Det bådar inte helt gott inför hennes senaste roman, som jag kanske gjort misstaget att köpa.

fredag, oktober 16, 2009

Sheila Kohler - "Cracks"

Vackra Fiamma anländer sent till flickskolan i det sydafrikanska bushlandskapet. Eleverna kommer från gårdarna i omgivningarna, eller har liksom lärarna förpassats hit efter att ha gjort sig omöjliga överallt annars. Fiamma är distanserad och tycks ointresserad av de andra eleverna. Motvilligt ansluter hon sig dock till skolans elit, de tretton flickorna i simklubben. Där fångar hon snart tränaren, den enigmatiska och beundrade Miss G:s fulla uppmärksamhet. Men plötsligt är Fiamma borta. Fyrtio år senare återförenas de tretton medlemmarna och via återblickar får vi så småningom veta vad som hände sommardagen då hon försvann.

Till en början är jag skeptisk. Upplägget i Sheila Kohlers Cracks är så välbekant. Fiammas blonda hårtestar för tankarna till The Virgin Suicides, hennes försvinnande liknar det i Picnic at Hanging Rock och händelserna som leder dit har sina motsvarigheter i både Flugornas herre och underskattade The Beguiled. Trots det faller jag till slut för Kohlers roman om spirande sexualitet, tonårsfantasier, lärarförälskelser och det gradvisa, men obevekliga skridandet mot en klimaktisk scen som bryter flickornas torra, heta och alltmer outhärdliga tillvaro. I efterhand kommer jag mest att tänka på Nabokovs Lolita, nu ur ett fascinerande flickperspektiv. I bakhuvudet spökar också konstkritikern John Ruskin, som på gamla dagar cirklade runt flickskolan The Winnington likt en rovfågel, för att slutligen sätta klorna i blott tioåriga Rose La Touche. Kohler skriver i charmerande vi-form. Resultatet är en drömlik, lite barnslig prosa där sydafrikanska landsbygdsbeskrivningar samsas med fantasier om Cary Grant och Heathcliff. Övrigt: i filmatiseringen av Cracks (2009) har handlingen av någon anledning förlagts till Storbritannien. Valet av Eva Green som Miss G. är mer lovande.

tisdag, oktober 13, 2009

the naked power of his art

"Sometimes a writer will be so uneasy before the naked power of his art that he will install within the work itself - albeit with a little shyness, a touch of the good taste of irony - the clear and explicit interpretation of it. Thomas Mann is an example of such an overcooperative author."
- Susan Sontag, "Against Interpretation" (1964)

Jag läser Sontags essäsamling, nickar och tänker: Precis. Just så Susan, tänkte jag också. Igenkänning är f.ö. trevligt, men jag hoppas såklart också på nya insikter, längre fram.

Onda barn och dåliga mödrar

...är vanligt förekommande i diskussioner om barn som begått brott. Så också i följande romanhög (tre räknas väl som hög?), där frågan om natur kontra samhällets roll i barns utveckling utgjort ledstjärnan i min läsning. Först ut är skräckromanen The Other, där ondskan är begränsad till ena halvan av tvillingparet Niles och Holland. Mamman sitter på kammaren och super bort tanken på att barnen kanske orsakat mannens död. Ryska mormor Ada rycker in som extra-mamma främst till snälle Niles. Men när mormor uppmuntrar tvillingarna att utveckla sina klärvoyanta egenskaper sker allt fler konstiga olyckor i kvarteret, huj. Den alkoholiserade "dåliga mamman" straffas såklart, trots att hon verkar ha lite att göra med pojkarnas talang. Farmor däremot, som nog måste sägas ha nurtured fram händelserna, kommer undan med blotta förskräckelsen. The Other har filmats, men vikten av perspektivbyten gör att berättelsen fungerar något bättre i bokform. Ovanligt (?) lågmält exempel på skräckgenren.

"Esther"

Liksom i filmen The Orphan (2009), där ondskan personifieras av den adopterade ryska flickan Esther, är det onda i boken The Other något både metafysiskt och kulturellt främmande, som infiltrerar och förstör den amerikanska idyllen. 1950-talets kommunistskräck i ny tappning, mao. Det främmande invaderar också den brittiska familjen Lovatt i Doris Lessings Det femte barnet. Harriet blir gravid för femte gången och känner genast att barnet är olikt de tidigare. Bens mörka hår, satta kropp och gula ögon skiljer sig markant från de andras ljusa lockar och blå ögon. Han utvecklas fort, men saknar helt empati. Ingen är dock villig att bekräfta Harriets misstankar om att Ben inte är människa utan - något helt annat. Istället kritiserar läkarna henne för att inte älska sitt barn. När Ben sluter upp med ett gäng stökiga och arbetslösa ungdomar vinner Lessings fabel en social dimension.

I Vi måste prata om Kevin (som jag måste vara sist på jorden att läsa) återkommer mamman som ingen lyssnar på, trots att hon förmodligen känner sitt barn bäst. Med en viktig skillnad. Som läsare tvivlar jag aldrig på att Hariett vill sin ovanlige och våldsamme son väl. I Lionel Shrivers roman beter sig Kevin onekligen illa. Men är han verkligen född ond, som mamma Eva hävdar? Liksom Lessing problematiserar Shriver två myter: idén om moderskänslor som något medfött hos kvinnor och föreställningen om att våra barn ska växa upp till personer som speglar både vårt sätt och våra åsikter. Vare sig Eva eller Kevin lever upp till de kraven. Samtidigt pekar detaljer i Evas berättelse på att Kevins ondska inte är naturgiven utan har sitt ursprung i hennes aggressiva förkastande av honom redan i fosterstadiet. Har vi kanske att göra med ännu en stereotypt "dålig mamma"? Flera gånger frestas jag att tolka texten så. Romanen ger dock inget entydigt svar på frågan, vilket helt klart är dess styrka. Stilmässigt föredrar jag annars Lessings kyligt avskalade prosa framför Shrivers eviga intellektualiserade tugg.

torsdag, oktober 01, 2009

Peter Carey - "True History of the Kelly Gang"

Först efter ett par sidor hittar man flytet, skriver Helena på Bokhora om Monika Fagerholms nya roman. Detsamma gäller Peter Careys Booker-prisade roman om australiske tjuven och bankrånaren Ned Kelly. Tillsammans med brodern och två vänner stal Kelly under mitten av 1800-talet boskap, rånade banker och mördade i nybyggarområdet öster om Melbourne. Så småningom tillfångatogs han och hängdes. Det är ett sätt att berätta historien, men Carey har valt ett annat. True History of the Kelly Gang (2000) är en barsk folksaga, nedpräntad av Kelly själv i form av fiktiva, grammatiskt inkorrekta brev till dottern. "He did not own that country he never could", skriver Kelly om en av de många välbärgade nybyggare som i mitten av 1800-talet protesterade mot den nya lag som tillät också mindre bemedlade personer att kalla landområden för sina. De senare var liksom Ned Kellys föräldrar ofta kriminella irländare, vilka dömts att avtjäna sina straff i de nya kolonierna. För dem blev Kelly en hjälte:

"And here is the thing about them men they was Australians they knew full well the terror of the unyeliding law the historic memory of UNFAIRNESS were in their blood [...] I seen proof that if a man could tell his true history to Australians he might be believed it is the clearest sight I ever seen" (s. 360)

Fast romanens Kelly är mest ett offer för omständigheterna och en korrumperad polismakt. Två saker slår mig under läsningen: Trots efterlysningar lämnade Kelly ogärna sina hemtrakter och han var bara 26 år när han avrättades. Det påminner mig om filmen The Warriors, där ett gatugäng från Brooklyn förvandlas till osäkra småkillar när de tillfälligt lämnar de välkända gatorna för Manhattan och Bronx. Den karga stilen och våldet i texten för också tankarna till E. L. Doctorows Hard Times. Oväntade inslag av transvestism (!) och riddarmyter länkar dock Kellys historia till Irland snarare än Amerika. Jag är hursomhelst svag för den här typen av berättelser och därför också för Careys roman, trots det till en början frustrerande stilgreppet. Däremot är jag inte säker på att jag kommer att läsa något mer av Carey. Så fångad blev jag inte. En autentisk brottsredogörelse, alltså verkligen nedpräntad av Kelly själv, kan man läsa här.

tisdag, september 29, 2009

Ford Madox Ford - "The Good Soldier"

Ännu en bok från bokprojektlistan. Den här gången "den sorgligaste historia jag någonsin hört". Det är vad Fords huvudperson John Dowell kallar sin berättelse om brittiska paret Edward och Leonora Ashburnhams olyckliga äktenskap. Men vad utgör egentligen det sorgliga och vem är det mest synd om? Otrohet, svek och lögner karakteriserar inte bara det Ashburnhamska äktenskapet utan också Dowells och hans hustrus samliv.

Ford Madox Ford skrev The Good Soldier 1913. Han var bekant med både Joseph Conrad och Henry James. Och visst ser man likheterna mellan The Good Soldier och de senares verk. Gradvis, via impressionistiska hopp mellan skeenden och tidsperioder, får vi en fördjupad bild av karaktärerna. Fords berättare är också lika opålitlig som kanske främst James berättare brukar vara. Vilken är egentligen Dowells roll i romanen? Är han bara en oskyldig betraktare eller döljer sig något mer sinistert bakom passitiviteten?

Att han inte är så naiv som han framställer sig blir snart tydligt. Det sätt på vilket han manipulerar läsarens sympatier är mästerligt. Här rör det sig om en man som mycket medvetet väljer att inte se, anser ialla fall jag. Genom att närma sig skeenden indirekt lyckas han nästan övertyga läsaren om att han faktiskt inte förstått någonting förrän allt är försent. Och detta gör väl honom moraliskt skyldig till den tragedi som utspelar sig i minst lika hög grad som Edward, Leonora och hans egen hustru, Florence? Eller vad tycker ni andra som läst boken? Är John Dowell ett patetiskt offer eller rentutav en sociopat? Och har ni inte läst romanen, gör det, så kan vi diskutera den efteråt. Rekommenderas.

Scen ur Granadas tv-version av The Good Soldier (1981).

måndag, september 28, 2009

Köpstopp

...har nu införts t.o.m. 1 december, men vad gör det när jag nyligen lagt vantarna på följande:

Richard Yates: Disturbing the Peace
Robert Walser: Institute Benjamenta
Jane Mendelsohn: I was Amelia Earhart
Sheila Kohler: Cracks
Véronique Ovaldé: Ce que je sais de Vera Candida
Véronique Ovaldé: Kick the Animal Out
Delphine de Vigan: Les heures souterraines
Ingrid Noll: Hell Hath No Fury

lördag, september 26, 2009

Carlo Levi: "Christ Stopped at Eboli"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Stilen i Levis förord till Christ Stopped at Eboli (1945) liknar inte alls resten av boken. Det är som om en annan person skrivit det. Och så är det förstås. Som ofta är fallet med förord är det skrivet betydligt senare (1963) och det är tydligt att Levi inte kan identifiera sig med den han en gång var; den mannen är nu en främling.

I Kristus stannade i Eboli beskriver författaren mötet mellan två italienska kulturer, den norra och den södra. Själv tillhör han den norra, kultiverade och industrialiserade kultursfären men observerar utan att döma, också när han inte helt förstår, vad som händer i den karga och sorgliga by dit han förpassats av den italienska fascistregimen. Hans språk är enkelt och rakt. Tjugo år senare möter Levi sitt yngre jag och gömmer sig då bakom luddiga metaforer och floskler. Läs boken, den är underbar i all sin lågmäldhet och politiska vilja (men skippa gärna förordet).

A. S. Byatt: "The Children's Hour"

The Children's Book börjar idylliskt. Det är 1895 och medelklassbohemerna Olive och Humphry Wellwood bjuder in till årlig midsommarfest. Man ska äta i det gröna och spela Shakespeare. Med på festen är de familjer vars historier utgör romanen: Humphrys bror Basil med familj är där; det är också museintendenten Prosper Cain, som kommer i sällskap med sina barn och Philip. Den senare erbjuds lärlingsplats hos keramikern Benedict Fludd, vars barn firar midsommar hos Wellwoods. Marionnett-teaterdirektören Anselm Stern kommer objuden och skrämmer barnen med E. T. A. Hoffmans Sandmannen. Bakom den sen-viktorianska idyllen döljer sig dock hemligheter, som påverkar främst familjernas barn. Fast det anländande 1900-talet erbjuder också nya möjligheter, i synnerhet för döttrarna. Ska de gifta sig eller studera vidare? Hur fria vågar de vara i sin sexualitet? Pennalism och utstakade karriärer är istället sönernas problem. Och plötsligt står första världskriget för dörren.

Egentligen är The Children’s Book alldeles omöjlig som roman. Med ett tiotal huvudpersoner blir det många trådar (och namn) att hålla reda på. Långa stycken är dessutom rena kulturhistoriska översikterna. Det är som om Byatt inte litade på sin förmåga att skildra perioden litterärt. Karaktären Olive Wellwood försörjer sig på att skriva sagor, men sagorna som återberättas i romanen är närmast överflödiga. I Possession var de lyriska inslagen ledtrådar till romanens litterära och historiska mysterium. Sagorna som berättas i The Children’s Book fyller, vad jag ser, ingen sådan funktion. Desutom är de rätt dåliga (undantaget är den om flickan och dockskåpet). Boken känns märkligt ofärdig, oredigerad: trots över 600 sidor förblir sammanhangen mellan olika textmoment vaga.

Ändå är The Children’s Book ofta riktigt underhållande, ibland rent förtrollande. Paradoxalt nog beror det på de historiska referenserna: i Paris skymtar en sliten och sjuk Oscar Wilde; Peter Pan sätts up i West End. I München diskuterar man Otto Gross och anarkisten Gustav Landauer medan suffragetterna i London spränger byggnader, fängslas och matvägrar. Fabianerna grälar sinsemellan och författaren William Le Queu bidrar till krigsmobiliseringen med följetonger som Spies of the Keiser. Huvudpersonernas personliga dilemman speglar de samhälleliga. Fast ibland jag tycker att Byatt, i sin iver att göra vissa moraliska ställningstaganden, offrar sina karaktärers trovärdighet. Det gäller särskilt porträttet av Olive Wellwood. Den ångerfyllda kollapsen i slutet av boken är inte alls karakteristisk för den Olive vi lärt känna tidigare. Slutsats: en problematisk, ojämn men också läsvärd och spännande roman, hur nu det går ihop. Nominerad till årets Man Booker Prize.

onsdag, september 23, 2009

"You're not smarter, Walter. You're just a little taller."

James M. Cain är liksom Dashiell Hammet och Raymond Chandler en rackare på hårdkokta one-liners. Se t.ex. Billy Wilders filmatisering (1944) ovan med Barbara Stanwyck som glad änka och Edward G. Robinson som luttrad chef på försäkringsbolag.

bokillustrationer

Clough Gate, Newnham College, 1997.

The Sidgwick Building, Newnham College, 1997

"Newnham College was austere, graceful and comfortable. The buildings were red brick and slightly Dutch, which is to say, domestic. There was a hockey field where they covertly (their legs in shortened skirts must not be seen) played vigorous and enthusiastic matches. There was a croquet lawn."
--A.S. Byatt, The Children's Hour, sid. 476.

måndag, september 21, 2009

I museets dolda vrår

Pitt Rivers Museum, Oxford 2009.

Jag är officiellt förälskad i Byatts The Children's Book. Faktiskt redan från första sidan, när pojkarna Julian Cain och Tom Wellwood vandrar runt i det museum i Victoria & Albert Museum och där upptäcker hemlösa Philip, arbetarbarnet som flyttat in i ett av det nybyggda muséets många förrådsrum och drömmer drömmar i våt lera och keramik.

Bilden ovan är förstås helt fel, den är inte från V & A, utan stora salen i Pitt Rivers Museum, där en sagolik antropologisk samling huserar (inkl. krympta människohuvuden). Ett riktigt muséernas museum, som trots fel tid och rum får illustrera inledningen till Byatts roman. Att stiga in Pitt Rivers är nämligen som att resa tillbaka i tiden för de stora upptäckarna. Byatts bok är något liknande, ett ljuvligt upptäcksresande bland visuella och litterära referenser, inte till ett viktorianskt England den här gången, men väl ett edwardianskt. Mer följer när jag nått slutet.

I väntans tider

Varje morgon börjar med en tur ner i farstun för att kontrollera postfacket. Nehej, inget paket idag heller. Väntar otåligt på Jane Mendelsons I Was Amelia Earhart, Robert Walsers Institute Benjamenta, Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle samt Sheila Kohlers Cracks. Varför har amazon.uk plötsligt så långa leveranstider? Böckerna brukade anlända inom två-tre dagar; nu tar det veckor. A. S. Byatt snart utläst. Får väl botanisera i hyllorna hemma så länge.

lördag, september 19, 2009

La rentrée littéraire

Det är den tiden på året igen. I franska boklådor ligger purfärska romaner av landets finaste. La Maîtresse listade för en tid sedan favoriter utvalda av tidningen Le Figaro, men de tyckte jag verkade ganska trista. Med två undantag: Patrick Poivre d'Arvors Fragments d'une femme perdue (en man blir besatt av enigmatisk femme fatale) och Jean-Marc Parisis Les Aimants (tänk: bokversion av Christophe Honorés filmer).

Patrick Poivre d'Arvor (PPDA bland kompisarna) gästar också snygge François Busnel i La Grande Librairie, franska TV5s eminenta bokprogram. Busnel samtalar också med tre andra författare, vars böcker jag kommer att leta upp: Delphine de Vigan (författare till No et moi) har skrivit Les heures souterraines, en skildring av en kvinnas gradvisa osynlighet på sin arbetsplats. Ce que je sais de Vera Candida, Véronique Ovaldés roman om en kvinna som kämpar för att undkomma sitt öde på en imaginär sydamerikansk ö, verkar också spännande. Och slutligen Justine Lévys självbiografiska roman Mauvaise fille. Lévy blev känd för några år sedan då hon i en likaledes självbiografisk roman beskrev hur Frankrikes nuvarande första dam, Carla Bruni, förförde hennes dåvarande man. Kvinnor, deras karaktärer och liv är uppenbarligen det gemensamma temat inte bara hos Busnel, utan också för mina franska bokval i höst.

p.s. Förresten, på tal om Christophe Honoré, varför är det stört omöjligt att få tag i filmen La belle personne (2008), Honorés omarbetning av den franska klassikern Princesse de Clèves? Grrr, den visades ju på London Film Festival, som jag struntade i förra året. Nu kan jag knappt vänta tills årets festival i oktober.

fredag, september 18, 2009

Peter Lovesey - " The Last Detective"

Fel, fel titel på den här pusseldeckaren! Naturligtvis borde den heta något i stil med The Jane Austen Letters eftersom brev skrivna av just Austen figurerar prominent i handlingen. "Den sista detektiven" syftar istället på Peter Diamond, kommissarie i staden Bath, som arbetar utifrån traditionella polismetoder och misstror den ökade förlitningen på teknisk bevisning. Han är alltså, just det, den sista verkliga detektiven.

1991, när boken först publicerades, hade Jane Austen tydligen inte hunnit bli big business i Bath, vilket förklarar allt hullabaloo kring den Austen-utställning som beskrivs. Idag är det annorlunda, Austen associeras ofta med Bath trots att hon som Lovesey påminner tyckte att det var ett riktigt hemskt ställe. Jag håller inte med - älskar Bath och skulle gärna bo där. Det är lätt att förstå varför också romarna blev förtjusta i platsen. Kullarna runt staden för tankarna till Toscana.

Men jag tappar tråden. Lovesey har som sagt skrivit en litterär pusseldeckare. Lite sur blir jag dock när vissa ledtrådar uppdagas först mot slutet. Det är faktiskt riktigt ohederligt i just pusseldeckare. Handlingen i korthet: en kvinna hittas död i floden, mördad. Misstankarna riktas genast mot den äkta mannen, universitetsprofessorn. När sedan teknisk bevisning pekar ut ytterligare en mordmisstänkt, får Diamond spel och påbörjar en privat utredning. Hans uppmärksamhet dras till nyupptäckta brev skrivna av Austen.

Nja, säger jag om den här boken. Tycker upplägget med den buttre kommissarien är alltför använt och tror mer på de historiska deckare Lovesey skrivit tidigare. Den falske kommissarie Dew är som jag redan påpekat bland det bästa jag läst i genren. Smart, rolig, oväntade vändningar i handlingsförloppet och med ett slut som för tankarna till Paul Austers New York-trilogi. Jag undrar dock, vem tusan läser Lovesey? Jag läser aldrig en enda recension, men han skriver tydligen fortfarande böcker i Bath-serien med Peter Diamond i huvudrollen. Slutsats: The Last Detective fungerar bäst som litterär förberedelse till besök i just Bath. Fast läs hellre (om) Austens Persuasion, när vi nu är inne på henne.