torsdag, mars 23, 2017

Park Chan-wook: "The Handmaiden" (2016)

Det är 1920-tal och Korea står under japansk ockupation. Tamako lämnar sitt hem för att arbeta som som kammarjungfru åt Lady Hideko, en japansk arvtagerska. Lady Hideko kontrolleras av sin farbror Kouzuki, som har planer på att gifta sig med henne för att på så sätt kunna investera i fler böcker till sitt redan välfyllda bibliotek. Hans enda rival är Fujiwara, en sol-och-vårare som utger sig för att vara en japansk adelsman. Lady Hideko tycks inte ha någon annan att anförtro sig åt än den unga koreanska kammarjungfrun, som gärna tar på sig rollen som anförtrogen. Vad Hideko inte vet är att Tamako egentligen arbetar för "Fujiwara" och har i uppdrag att övertala henne att gifta sig med honom. Planen är att sedan spärra in Hideko på ett mentalsjukhus varefter bedragarna kan dela på hennes pengar.
The Handmaiden (2016) är en erotisk thriller skriven och regisserad av Park Chan-wook, som också ligger bakom filmer som Oldboy (2003) och Stoker (2013), en favorit från det året. Om upplägget för The Handmaiden låter bekant beror det kanske på att filmen är baserad på Sarah Waters viktorianska roman Fingersmith (2002). Park har lånat intrigen men transplanterat den till Asien. Resultatet är en förförisk hybrid av europeiska och japanska influenser, tydligt inte minst när det kommer till filmens fysiska miljöer. 
Parks filmer är alltid bedövande vackra och The Handmaiden är inget undantag. Kännare av Sarah Waters romaner blir inte förvånade när Tamako och Lady Hideko inleder ett sexuellt förhållande tidigt i handlingen. Det komplicerar den sociala hierarkin mellan dem och och hotar "Fujiwaras"och Tamakos planer. Farbrodern Kouzukis besatthet av Lady Hideko utgör ännu en käpp i hjulet för bedragarna och har sitt ursprung in något betydligt mer hotfullt och skrämmande än deras monitära motiv. 
Berättartekniskt är filmen konstruerad som en trilogi, där varje avsnitt till viss del återger samma händelseförlopp, men ur olika perspektiv. Det står snart klart att ingen i The Handmaiden är vad hon eller han först tycks vara. Mer tänker jag inte avslöja eftersom överraskingsmomenten är en stor del av filmens charm. Även om charm kanske inte är rätt ord för att beskriva en film som går från det romantiska till det depriverade och skräckfyllda. Den som läst Fingersmith vet vad jag talar om. Här vill jag istället uppmärksamma en detalj i Parks bildspråk. I likhet med t.ex. Yazujiro Ozu och Wes Anderson använder sig Park ofta av ett statiskt foto som resulterar i ett slags tablåer. Det som utmärker fotot i The Handmaiden är att Park, liksom Oz och Anderson, här också arbetar med symmetri: 
Mittfältet i varje bild påminner om kanalerna mellan tecknade serierutor, men här är de mörka istället för vita. Tudelningen av bilden blir meningsfull först i slutet av filmen då en tittare kan tolka den som en fotografisk manifestation av de hemligheter karaktärerna i filmen bär på. De mörka mittenfälten kan kanske sägas illustrera det sätt på vilka dessa hemligheter separerar och isolerar inte bara de olika karaktärerna åt utan också olika aspekter av en och samma person. Så mycket mer går så klart att säga om Parks bildspråk, för att inte tala om den detaljerade och vackra mis-en-scènen. En fröjd både för ögat och för tanken.

onsdag, mars 22, 2017

"Get in Trouble" (2015) - Kelly Link

I Kelly Links värld upptäcker alltfler människor att de har superkrafter som de inte alltid önskat sig, reser uttråkade och stenrika Valley girls pyramider i sitt namn, har vissa personer två skuggor eller berättar spökhistorier som sedan realiseras. Ändå handlar novellerna i Get in Trouble om helt vardagliga problem, små händelser utan betydelse för andra än de direkt inblandade: en tonåring bär på en hemlighet hon inte berättar för sin till-och-från-pojkvän, två personer som träffats online bestämmer sig för att träffas IRL men åtminstone en av dem inte är den hon utgett sig för att vara, besättningen på ett rymdskepp har förlorat kontakten med sitt systerskepp och kanske med verkligheten. Det sista problemet är nog inte av den vardagliga sorten, förresten. 

Mer generellt kan Links noveller sägas handla om människor som på olika sätt försöker fly sin mediokra tillvaro till förmån för något bättre, eller i alla fall annorlunda, men en sådan beskrivning förmår inte skildra det bubblande rus som uppstår vid läsningen. Varje berättelse är ett miniuniversum som jag vill stanna kvar betydligt längre i än vad Link tillåter. Jag fann det också omöjligt att läsa mer än en novell i taget. Varje avslut innebar ett slags uppvaknande, som krävde en reorientering tillbaka till verkligheten. Sällan har jag läst en roman eller novellsamling med ett så lämpligt omslag (se bild). Att Link så lyckas förtrolla läsaren i varenda novell är beundransvärt. Kanske är jag extra påverkbar eftersom jag sällan läser den typ av fiktion Link skriver. Den kan bäst definieras som realistisk magi snarare än magisk realism. Flera av novellerna ("The Summer People," "Secret Identity," "Light") har hemsökt mig i dagar och jag längtar efter att få läsa om dem.

tisdag, mars 21, 2017

forskning pågår

Sliter mitt hår, tvivlar på mina egna slutsatser, läser och skriver, skriver om. Misslyckas. Skriver om igen. Misslyckas bättre (Beckett). Prokrastinerar och kallar det för något annat: att smälta, att sortera, att kategorisera, men egentligen bara andra ord för att skjuta upp. För det blir så dåligt allting, banalt, uppenbart och alla kommer att läsa det och skratta, avfärda och döma. Det är så logiskt alla fattar utom du (Bjärbo). Läsa på, inte förstå, läsa vidare, kämpa, plötsligt flyter allt, skriver utan motstånd, kraschlandar. Slänger skiten. Börjar om. Och så en dag är det färdigt. Bra nog. Jättedåligt, men tiden är slut, tyvärr. Dags att lägga ner pennan, trycka på "send," stänga av datorn. 

måndag, mars 20, 2017

fredag, mars 17, 2017

NY på film: An Affair to Remember (1957)


Massor av filmer utspelar sig helt eller delvis i New York. Men jag har utvecklat någon slags regel för filmer jag tänker på som just New York-filmer. De måste på något sätt förlita sig på stadens ikoniska status och - helst - bidra till densamma. An Affair to Remember gör bägge delarna. Redan öppningsscenen (opening titles) gör klart för tittarna var de befinner sig. Ändå utspelar sig hälften av filmen på en klassisk Amerikabåt. Något snöigt Central Park går huvudpersonerna heller aldrig runt i, förresten. Men mer om det senare, nu tillbaka till fartyget:


Här stöter internationella playboyen Nickie Ferrante (Cary Grant) och nyförlovade Terry McKay (Deborah Kerr) ihop i en klassisk "meet cute" (ni som sett filmen The Holiday (2006) vet vad jag  pratar om, ni andra får googla). Nickie är också förlovad men det hindrar dem inte från att bli förälskade i varandra. Eftersom Nickie är just "internationell playboy" blir han genst igenkänd och de får svårt att dölja sin förälskelse från övriga passagerare. En rolig scen utspelar sig i fartygets restaurang, där Nickie och Terry råkar bli placerade alldeles bredvid varandra, trots att de kommit överens om att inte ses mer för att inte äventyra sina respektive förlovningar: 


De hinner dock med en liten avstickare till Nickies farmor när fartyget tillfälligt dockar på franska rivieran. Väl tillbaka på fartyget börjar de båda förstå att det som bara skulle vara en liten flirt utvecklat sig till något mer allvarligt. Så vad ska de göra? De riskerar ju båda att såra andra personer, men också att ge upp vad som kanske är en sista chans till lycka.


När fartyget anländer till New York har de bestämt sig. Nickie, som aldrig arbetet i hela sitt liv utan alltid levt på sina flickvänner, ska under sex månader se om han faktiskt kan bli en ansvarsfull familjeförsörjare. Kerry lovar att vänta på honom. När de sex månaderna är över ska de ses på toppen av Empire State Building. Om den andra personen inte är där betyder det att han eller hon ångrat sig. 


Jag tänker inte gå in så mycket på vad som händer under de sex månaderna men när de är till ända står Nickie där uppe och väntar, men Kerry dyker inte upp. Vad kan ha hänt? Ja, det handlar resten av filmen om. 


Det snöiga Central Park då? Jo, slutet på filmen utspelar sig kring jul och är så klart superromantiskt, men Central Park förekommer inte i en enda scen. Kanske klipptes parkscenerna bort och så sparade man en till titelsekvensen istället. Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att An Affair to Remember är en av mina absoluta favoriter bland NY-filmer. 


Nora Ephrons Sleepless in Seattle (1993) refererar till An Affair to Remember hela tiden och Meg Ryans och Tom Hanks karaktärer kommer också överens om att träffas på toppen av Empire State Building. Med ungefär samma resultat, ska tilläggas. Men faktum är att filmen från 1957 inte är den enda eller ens den första. Den är en adaption av filmen A Love Affair (1939) som går att se i sin helhet på youtube här. 1994 gjordes en ny adaption av samma film, med Warren Beatty och Anette Bening i huvudrollerna: 

helgens djurbild


tisdag, mars 14, 2017

medicin i kopp - örtte

Jag led av magkatarr i tonåren och ibland blossar den upp igen. Som nu imorse. I USA förordas en äckligt tuggummirosa dryck, Pepto Bismol, mot magkatarr men vem vill hälla i sig sånt? Jag brukar istället brygga te på kamomill och fänkål. Örtte säger jag bara, jäklar vad effektivt. Brygden på bilden lägger sig som en len hinna i magsäcken inbillar jag mig - alla symptom försvinner hursomhelst i ett nafs. Att kamomillteet från Dean & Deluca är så vackert med sina hela blommor är ett estetiskt plus. Och ute är allt overkligt tyst. Snöstormen Stella har anlänt och Manhattan är öde.

måndag, mars 13, 2017

"A Mercy" (2008) - Toni Morrison

A Mercy utspelar sig två hundra år innan Beloved informerar texten på skyddsomlaget, dvs på 1860-talet, men någon sån information hittar jag inte i romanen, fast jag kanske inte förstår tolka tecknen. Här i alla fall handlingen i korthet: När smittkoppor drabbar Jacob Vaarks farm får slaven Florens i uppdrag att söka hjälp hos en frigiven svart smed, som botat dem tidigare. Kvar på farmen ligger Rebekka, Jacobs änka, sjuk och omgiven av kvinnorna Lina och Sorrow, gårdens hjälpande händer. Var och en av kvinnorna berättar om sitt liv, om hur hon hamnat på gården. Jacob och de två kontraktanställda vita männen som ibland hjälper till på gården berättar också de sina historier. Och runtomkring dem hägrar det storslagna, mystiska och hotfulla amerikanska landskapet. Just landskapet tar mycket plats och är ofta lika förvirrande och svårtolkat för romanens personer som deras kontakter med andra människor.

Morrison avbryter konsekvent en berättelse för en annan och hänvisar ofta till sådant som står helt klart först flera sidor längre fram i romanen. Ibland undrar jag om hon vet vad hon håller på med, men det gör hon naturligtvis. Det här är en författare med full kontroll och resultatet är en mästerlig berättelse som slingrar sig fram som en orm, en vinranka eller ett stycke jazz, där de enskilda instrumenten framför sina solonummer bara för att sedan träda tillbaka i helheten. Och vilken helhet det är. På bara 150 sidor ger Morrison liv år sju röster, sju personöden och en hel region. Jag tappar andan så skickligt är det.

Blizzard of 2017 - igen!




dagens ord


fredag, mars 10, 2017

torsdag, mars 09, 2017

En bok från Emma Watson (8 mars)

Nere i tunnelbanestationen City Hall i går såg jag en bok gömd på ett finurligt ställe. Det var en av Emma Watsons book fairies som ställt den där, dagen till ära. Boken var The Color Purple och ingår i hennes feministiska bokklubb Our Shared Shelf. Emma hade lämnat ett fint meddelande till upphittaren, dvs mig och alla som hittade de andra böckerna:

Också Empire State building klädde sig i pussyhat igår.

onsdag, mars 08, 2017

Internationella kvinnodagen i NYC

I strålande sol och riktigt vårväder samlades flera hundra personer i sydöstra hörnet av Central Park för att uttrycka sitt stöd till strejken "A Day without A Woman." Kanske var det flera tusen? I utkanten av demonstrationen var det svårt att få någon överblick [Uppdatering: se den här folkmassan]. Det skreks slagord och människor applåderade men annars gick det lugnt till, till skillnad från i sydvästra hörnet. Efter ett tag lämnade jag massan och promenerade söderut längs 5e avenyn.
Lunchtid och solglasögonväder lockade ut både kontorsråttor och turister på gatan och påminde om att 5e avenyn är olidlig ovanför 42a gatan. Hell is other people, ni vet. Så jobbiga. Men solglasögonväder! Då blir det lättare att stå ut. Efter att av misstag ha klivit på ett expresståg till Coney Island som stannade i Brooklyn (som tur var) hamnade jag så nere på Wall Street när jag äntligen kom tillbaka till Manhattan. Jag hoppade av där för att ta en bild på den flickstaty som rests mittemot den välkända tjuren i går. Väldigt många människor hade tänkt precis samma sak så någon bild blev det inte. Därför lånar jag några från nätet:
källa: Daily News
källa: Detroit News
Beställarna av flickstatyn ser inte en symbol för kvinnors kamp mot kapitalismen utan menar att statyen är en uppmaning till Wall Street att välja in fler kvinnor i företagsstyrelser. Rätt elitistiskt tänk, alltså. När det gäller statyernas placering får man ju dock associera hur man vill, oavsett upphovsman- eller kvinnas intention. Det är ju konst. 

måndag, mars 06, 2017

lördag, mars 04, 2017

NY på film: Ruth & Alex (2014)

Ruth & Alex (2014) heter i USA 5 Flights Up och den titeln förklarar dilemmat paret Ruth (Diane Keaton) och Alex (silverfoxiga Morgan Freeman) står inför när filmen börjar. Efter 40 år i Brooklyn ser de sig om efter en ny lägenhet eftersom huset de bor i saknar hiss. Problemet är att Alex verkligen inte vill flytta. 
Det är filmens första komplikation. Den andra är parets hund, Dorothy, som blivit sjuk och måste genomgå en operation. Kommer hon att klara sig eller inte? Och så det tredje komplikationen, en ung pakistansk man på flykt i Brooklyn, misstänkt för att vara en terrorist. Som parets mäklare (Sex and the Citys Cynthia Nixon) påpekar, innebär det främst att priset på lägenheten riskerar att gå ner.  
Det här är en slice-of-life-film som trots att den inte lyckas knyta ihop alla trådar charmar i alla fall mig. Roth & Alex växlar mellan nutid och dåtid, när Ruth och Alex unga och nygifta först flyttade in i lägenheten. Det faktum att de ingått blandäktenskap, vilket då fortfarande var ett brott i flera stater i USA, och att de inte kunnat få några egna barn nämns visserligen i tillbakablickarna men är inte filmens huvudspår.
Tiden har gått och Ruth och Alex har gått intakta genom alla kriser. Det är också en väldigt rolig, om än lite melankolisk film, om kärlek, åldrande och allt trubbel det innebär att sälja sin lägenhet i New York. Eller för all del i vilken (stor)stad som helst idag där efterfrågan är större än tillgången.

lördagslunch

London, ca 2010
En gång i tiden kunde min lunch bestå av gårdagens champagne och snittar. Väldigt gott, men inte världens nyttigaste. Numera försöker jag hålla mig till hälsosammare alternativ. Idag skulle Mr B och jag ha brunchat ute men jobbet kallade. Eftersom det också är rena istiden ute, valde jag därför att luncha hemma, på en enkel grekisk sallad. Så länge sedan jag åt en sådan, eller, ja det var väl förra sommaren. Enklaste salladen i världen. Det enda som saknas på bilden är olivolja, salt, paper och smulad oregano. Kulinarisk resa till värmen, liksom. 
New York, 2017

fredag, mars 03, 2017

"My Face for the World to See" (1958) - Alfred Hayes

När Kate Millett skulle skriva sin avhandling i början av 1960-talet valde hon att fokusera på hur kvinnor skildrats i litteraturen. Författarna hon läste var alla män och resultatet blev den feministiska klassikern Sexual Politics (1969). Slutsatserna av hennes forskning var nedslående. Kvinnor var nästan uteslutande objektifierade, reducerade till kroppar, fysiska håligheter, hysterikor eller speglar för de manliga personerna i litteraturen hon läste. Nu menar inte jag att litteratur alltid behöver läsas på det sätt Millett gjorde. Litterära figurer är inte verkliga personer och litteraturen vinner inte nödvändigtvis på att vara politiskt korrekt. Tvärtom. Men Sexual Politics hade ändå flera positiva effekter. För det första tydliggjorde studien att alltför många män uppenbarligen inte kunde föreställa sig mer än en sorts kvinnofigurer, för det andra fick den många litteraturvetare att se sig om efter annan litteratur, skriven av kvinnor.

Jag kommer att tänka allt det här när jag läser Alfred Hayes My Face for the World to See från 1958. Det är nämligen precis en sån roman där kvinnoskildringen är klyschig och endimensionell. Det är också en typisk Hollywoodroman, där den glamorösa miljön bildar bakgrund till huvudpersonernas kamp för att lyckas. Den manliga huvudpersonen är en medelålders författare som under ett party hindrar en ung skådespelare från att ta livet av sig då hon vadar ut i Stilla havet. De inleder ett förhållande, trots att mannen är gift och dessutom inte tycker att kvinnan är särskilt attraktiv:

"Looking at her, it struck me that among the things wrong with her was that she had neither humor nor, really, charm. The eyes were fine, and quite beautiful, and she was undeniably a very pretty girl, but there was no charm in the somewhat rigid face, in the manner so constantly tensed. She hadn't all evening said anything that I could recall as either charming or witty." (s. 31-2)

Nu verkar å andra sidan inte den manliga huvudpersonen heller särskilt charming, men min avsikt är inte att försvara kvinnan i romanen. När mannen (ingen av dem namnges, förresten) efter en inte särskilt passionerad älskog råkar säga de förbjudna orden  - "jag älskar dig" - ångrar han sig genast och förespår komplikationer. Han är ju gift. Komplikationer uppstår så klart och romanen slutar med att mannen beter sig som ett svin mot kvinnan han gått till sängs med i månader. I slutet av romanen erkänner mannen för sig själv att han faktiskt är just ett svin, precis som alla andra i hans vänkrets. Och sedan slutar det.

Problemet är alltså inte att Hayes målar upp en bild av Hollywood som cyniskt och omoralist, även om jag tycker att det är klyschigt det också. De senaste åren har jag läst ett antal romanen på ämnet och från samma period, t.ex. In a Lonely Place (1947) och College of One (1957) - två exempel på betydligt bättre sådana skildringar. Problemet är att kvinnan i boken uteslutande existerar för att synliggöra den manliga huvudpersonens fall och att hon uteslutande beskrivs ur mannens perspektiv. Han har alltså hela tiden tolkningsföreträdet. Hayes antyder att kvinnan har en egen historia att berätta, men den är mannen överhuvudtaget inte intresserad av så om den får vi nästan inte veta någonting. Han reducerar istället kvinnan till en hysterisk olägenhet, någon som först kan tillfredställa en slakande sexualitet och sedan bidra till hans självförakt. Så tråkigt att läsa och så unket.

Och jag blir extra besviken eftersom jag tyckte så bra om en av Hayes tidigare romanen,  The Girl on the Via Flaminia. Den kom ut 1949 och skildrar desperationen i Italien efter andra världskrigets slut. De allierades soldater köper sex på gatan, men en av dem väljer att tillfälligt flytta in hos en italiensk kvinnas familj för att i alla fall låtsas att situationen är anständig. Det är ingen kärlekshistoria, men Hayes skildrar i alla fall kvinnor och män jämlikt, som jag minns det. Ingen vinner något på transaktionen och både kvinnan och mannen i romanen är fullt medvetna om det sjaskiga i deras situation. Efter My Face for the World to See vågar jag knappt läsa om den - för tänk om det inte alls är så och jag bara missade det vid första läsningen.

Alfred Hayes stred själv i Italien och efter krigsslutet stannade han kvar och skrev manus till flera av de mest hyllade neoralistiska filmerna som producerades då. Bland annat skrev han manus till Vittorio de Sicas Cykeltjuven (1948) och den som inte sett den filmen bör genast lägga den till sin lista på 100 filmer att se innan man dör. Så bra är den. Det är därför kanske inte är så konstigt att Hayes sedan sökte sig till Hollywood. Där verkar han dock som så många andra ha bestämt sig för att skriva om filmindustrins baksidor och de val människor anser sig tvingade att göra för att lyckas. Det görs ju förresten fortfarande, se t.ex. filmen La La Land (2016). 1953 kom en annan av Hayes romaner ut. In Love heter den och handlar om ett par i New York där kvinnan får ett erbjudande om att tillbringa en natt med en främmande man (som i filmen Oanständigt förslag från 1993). Jag har romanen i bokhyllan men jag tror inte jag orkar med vad som kanske är ännu ett endimensionellt kvinnoporträtt just nu. På grund av jobbet läser jag ju redan Leonard Cohens förskräckliga roman Beautiful Losers (1966), där huvudpersonen är en riktig runkgubbe i Henry Millers anda. Och om Miller hade Millett en hel del att säga  - inget av det positivt.