fredag, april 21, 2017

helgens djurbild

Werner Branz, "Les jours des abeilles," (1945)

tisdag, april 18, 2017

fredag, april 14, 2017

helgens djurbild

Klaus Pichler, "Vienna Natural History Museum"

torsdag, april 13, 2017

Vår i NYC

Stadsbor kan inte vara så petiga när det kommer till vårtecken utan får passa på att njuta av dem också när de dyker upp mitt i trafiken. En liten fågel i en blommande magnolia på Park Avenue, t.ex.
Den som har ögonen med sig kan också upptäcka spåren efter en helt annan årstid i träden.
Vårblomster i stenöken uppskattas av både mig och en liten sparv. Den hade senare hade hela släkten i släptåg och deras tjatter överröstade både bilar och människor runt omkring oss. 
Plötsligt fylls luften av den genomträngade doften av liljor. Rockefeller Center byter skepnad sent på kvällen. En armé av trädgårdsarbetare står redo att slänga tulpaner och påskliljor i svarta sopsäckar för att ge plats åt helt ny blomsterfägring 
Ni svenskar är inte kloka, brukar Mr B säga, ni placerar svenska flaggor överallt. Jag har aldrig sett ett sådant öppet redovisande av nationalistisk stolthet någon annanstans. Nedan, flaggan över svenska kyrkan, så han har väl rätt i det då.

onsdag, april 12, 2017

näsa för böcker och trädgårdsarbete


...har jag kanske inte, men aldrig har väl altanen varit så grön redan i april. Fyra hortensior i olika grader av uppvaknande, två nya buxbomar och diverse plantor som kanske - om hettan (och sedan kölden) tillåter det - blir mer permanenta inslag. På tal om näsa så har de nya plantorna valts ut i alla fall delvis efter doft: två citronellor, två nattblommande jasminer, samt en kaprifol på väg med posten. Ett antal böcker anlände nyligen samma väg, bland annat Viljoens bok - hurra. Fina bilder från Brooklyn och lättlagade, inspirerande rätter. Running och Exit West har jag höga förhoppningar om. The Well-tempered City lägger jag till högen av böcker om stadsliv, kosmopolitanism och den globala medborgaren. 

På fredag är det dags att åka till Sverige för två veckors intensiv undervisning och med det (frånvaron, inte undervisningen) en viss oro för vad som fortfarande lever när jag kommer tillbaka. Mr B är nämligen inte alls lika trädgårdsintresserad och dessutom disträ - vilket brukar ta sig uttryck i att han glömmer det där med att vattna. Och det kommer att behövas - 27 grader varmt igår. Försommaren är här.

måndag, april 10, 2017

söndag, april 09, 2017

NY på film: "In the Cut" (2003)

En av de bästa NY-filmer jag vet. Meg Ryan gör sitt livs rollprestation, Jane Campion regisserar (bara det), och det sätt på vilket filmen fångar en mycket specifik, kvinnlig vision av New York på sommaren är närmat unikt, olikt alla grabbiga filmvisioner av samma stad - jag identifierade mig mycket med den här filmen när jag såg den första gången. Följande skrev jag för en liten uppgift i en kurs i filmvetenskap  som handlade om musiken i filmadaptioner (In the Cut är baserad på en riktigt otäck roman av Susanna Moore) - VARNING, spoilers förekommer: 

I Jane Campions In the Cut (2003) spelar den välkända sången ”Whatever Will Be, Will Be” en central roll. Sången skrevs ca 1956 av Jay Livingstone och Ray Evans för Hitchcocks The Man Who Knew Too Much, en remake av hans tidigare film med samma namn. I Hitchcocks re-make av sin egen film framförs sången av Doris Day, som spelar en av huvudrollerna, och den förekommer alltså på ett diegetiskt plan i filmen (diegetiskt = ljud som personerna i filmen kan höra). 
Sången blev Days största hit och förknippas fortfarande främst med henne. ”Whatever Will Be, Will Be” har tre verser som består av en flicka som ställer frågor om sin framtid. Frågorna ändras allteftersom hon växer upp. Refrängen svarar henne alltid på samma sätt och kan förstås som en uppmaning till flickan/kvinnan att passivt acceptera sitt öde, vilket det än må vara (Tinknell, 90). Att detta öde dock består av äktenskap och barn, dvs den romantiska drömmen, förstärks av att det är Day som sjunger; hon är ju en skådespelare som medverkat i filmer som nästan alla förespråkar just den drömmen, även om intrigen i The Man Who Knew Too Much på ett plan faktiskt kan sägas ifrågasätta densamma (men det finns det inte plats att diskutera här).
I Campions film framförs sången av Pink Martini och ursprungsversionens rungande optimitiska refräng har här ersatts av en sprödare röst och mer tvekande frasering, samt ett naknare arrangemang. Melodi och sång återkommer flera gånger i filmen, varje gång i relation till en dröm/konstruerat minne av hur huvudpersonen Franny Averys föräldrar träffas första gången när de åker skridskor i parken. Att sången associeras med romantik bekräftas alltså även här, även om denna association gradvis blir mer ambivalent.
I filmens förtexter (se ovan) ackompanjerar sången först ett antal ”realistiska” bilder av New York, sedan huvudpersonen Frannys halvsyster, som drömmande går runt i sin trädgård där blomsterblad flyger omkring i luften, för att slutligen övergå i en scen med en sovande Franny som drömmer i svartvitt om sina föräldrars möte på skidskor. Pappans knutna näve och ett blödande skidskoskär (som introducerar filmens titel: In the Cut) underminerar dock romantiken i mötet något. Andra gången melodin förekommer, nu utan sång, är i en scen där Franny berättar för sin halvsyster om deras pappas möte med hennes mamma på isen. Återigen inkluderar Campion en svartvit scen från isen. Av berättelsen framgår att Frannys mamma bröt ihop när deras pappa lämnade henne för en annan kvinna, samt att pappan sedan dess haft en rad förhållanden med kvinnor, varav ett resulterade i att halvsystern kom till världen. Tredje gången vi hör melodin är efter mordet på halvsystern, då Frannys vision av sina föräldrars möte på isen nu är en mardröm, när pappans skridskor kapar båda benen på mamman, för att slutligen också skära huvudet av henne. Sången förekommer också i sluttexterna.
För den som händelsevis inte sett filmen skildrar den New York som en farlig plats för kvinnor. Fanny misstror alla män och alla män i filmen framstår som mer eller mindre hotfulla. Samtidigt härjar en seriemördare i Fannys kvarter, en mördare vars offer alla är kvinnor. Sex och våld är också intimt sammanbunda för Franny, vilket komplicerar hennes förhållande med en av de polismän som letar seriemördaren, eftersom hon misstänker att denna polisman kanske i själva verket är mördaren. Till viss del står alltså drömsekvenserna i kontrast till Frannys vardag, även om våldet gradvis också sipprar in i drömmarna. När Franny slutligen konfronteras med mördaren ger han henne en ring, den utlimata symbolen för romantisk kärlek. Sekunderna innan Franny skjuter honom återkommer skridskoscenen, bara för att gå i tusen bitar när skottet går av.
Estella Tinknell har tolkat sången ”Whatever Will Be, Will Be” i In the Cut i relation till en kvinnlig frigörelseprocess, mer exakt ett ifrågasättande av den romantiska myten (92). Genom att filmen ändrar versernas ordning menar hon att den passivitet som sången menar går i arv från mor till dotter slutligen bryts (McHugh, 131, i Tinknell, 90). I filmen börjar mördaren med att skära av sina offers struphuvud för att tysta (”dearticulate”) dem. Filmens gradvisa ifrågasättande av den romantiska subplotten, där ”Whatever Will Be, Will Be” alltså utgör bakgrundsmusiken, kan förstås som ett ”rearticulation,” dvs ett klargörande av vad filmen egentligen handlar om (Tinknell, 93).

Själv skulle jag vilja uppmärksamma hur filmmusiken i In the Cut också bidrar till den ambiguitet som kännetecknar hela filmen. Redan i förtexterna uppstår en sådan osäkerhet. Trots att olika scener avlöser varandra hörs ”Whatever Will Be, Will Be” i samtliga och det är otydligt huruvida sången är extradiegetisk, vilket den först tycks vara (musik till förtexterna), eller metadiegetisk, dvs något vi känner igen som en del av ”a person’s memory or fantasy,” här alltså Frannys dröm (Gorbman, Unheard Melodies, 22-3, i Bruhn, 325). Eftersom sången förekommer både i drömsekvensen och i scenerna omedelbart innan uppstår alltså en otydlighet huruvida scenerna innan drömsekvensen också är något Franny drömmer eller konstruerar (som en dagdröm).

Precis som våldet blöder in i drömsekvenserna, blöder det romantiska anslaget in i Frannys vakna tillstånd genom musiken. Därmed förstärker sången In the Cuts ”subjektiva” kameraperspektiv. Filmen igenom agerar kameraögat antingen ”stalker” av kvinnor (inklusive Franny) eller som stand-in för Frannys perspektiv på staden och på män. Den skakiga, handhållna kameran bidrar ytterligare till det subjektiva perspektivet. Som tittare vet vi helt enkelt inte hur vi ska tolka det vi (och Franny) ser. Är verkligen alla män hon träffar så farliga som hon uppfattar det? Eller är hennes misstänksamma uppfattning en konsekvens av det faktum att hon aldrig trott på den romantiska versionen av hennes föräldrars förhållande? Är det här en ”realistisk” slasher-thriller eller en film som skildrar en kvinnas komplicerade och kanske patologiska förhållande till de myter hon omges av? Till skillnad från de recensenter som såg filmen 2003 tänker jag att filmen kan förstås på båda sätten, samtidigt.
Jane Campion är inte direkt subtil i sitt symboliska användande av färger (i synnerhet rött, som kommer att symbolisera både sexuell frigörelse och kvinnors sexuella utsatthet), situationer och typer, och filmen närmast ber om att tolkas psykoanalytiskt. Bara det att Frannys konfrontation med mördaren sker i ett rött fyrtorn (hallå, fallussymbol) och att den goda polisen ligger kvar fastkedjad (psykologiskt kastrerad) i hennes lägenhet, dit hon återvänder efter att ha överlevt mördarens attack. Í likhet med Rochester i Jane Eyre, är det först när han (och mördaren, hans alter ego?) är fysiskt oskadliggjord(a), som Franny kan inleda ett förhållande med honom. De metadiegetiska aspekterna av ”Whatever Will Be, Will Be,” samt hur övrig filmmusik pendlar mellan att fungera diegetiskt och extradiegetiskt, bidrar till att In the Cut kan förstås som en visuell och auditorisk reflektion över den romantiska mytens destruktiva effekt på kvinnor lika mycket som den klichéfyllda seriemördarfilm många kritiker tycker sig ha sett. Roger Ebert förstod t.ex. inte alls poängen med de svartvita skridskoscenerna (Ebert; se också filmens låga procenttal på Rotten Tomatoes – endast 34%). Låt inte Ebert skrämma bort er. Det här är en av Campions bästa och något bortglömda filmer, en film som tål att ses om och om igen.
För övrigt är filmens slut radikalt annorlunda än slutet i Moores roman. I andra fall förhåller sig filmen relativt trogen förlagan, förutom de svartvita skridskoscenerna då, som inte alls förekommer i romanen. Därmed måste de audiovisuella tilläggen tillägnas Campion snarare än Moore. Campion gör alltså berättelsen till sin genom det ändrade slutet och den "romantiska" subplotten och dess utveckling (förmedlade till stor del genom musiken).


Källor:

Bruhn, Jørgen, “Now a Major Motion Soundtrack!—Madness, Music and Ideology in Shutter Island,” Adaptation 6:3. 25 juli, 2013, s. 320-337.

Ebert, Roger. ”In the Cut.” 31 okt, 2003. http://www.rogerebert.com/reviews/in-the-cut-2003. Nedladdad: 10 dec. 2016.

Gorbman, Claudia. Unheard Melodies: Narrative Film Music. Bloomington, IN: University of Indiana Press, 1987.

McHugh, Kathleen. Jane Campion. Champaign, Ill: Illinois University Press, 2007.

Tinknell, Estella. Jane Campion & Adaptation: Angels, Demons and Unsettling Voices. New York: Palgrave Macmillan, 2013.

torsdag, april 06, 2017

trädgård på altanen - inspirerande kokbok

Eftersom regnet störtar ner har jag tillfälligt fått ge upp planerna på att plantera om uteväxterna, organisera krukorna i fina grupper och fundera över hur växterna ska överleva de veckor jag är i Sverige. Istället sitter jag inomhus och inspireras av en ljuvlig blogg om att odla en trädgård på altan: 66 Square feet

Bloggens skapare är Marie Viljoen, en sydafrikansk trädgårdsentusiast och matälskare som i sin matlagning använder sig av odlade växter från sin altan och vilda växter hon hittar under promenader i Brooklyn (där hon bor), Central Park och andra stadsmiljöer. Hon är en s.k. forager, dvs en person som ser potentiell mat där vi andra mest ser ogräs. Viljoen har också skrivit en bok med egna recept och bilder hon tagit på sin första, minimala (66 sq. feet, ca 6 kubikmeter stora) altan. Så fin. 
foto: Marie Viljoen
Om man är mer intresserad av maten än bilderna (som man också hittar på bloggen), kan man läsa Viljoens andra blogg, där hon delar med sig av recepten. Sedan hon började blogga har hon flyttat tre gånger och numera har hon en betydligt större trädgård, men många av utmaningarna är desamma. Och det är kanske vad jag älskar mest med bloggen, att Viljoen har trädgårdsproblem som liknar mina egna. Hur skapa en krukträdgård i New York City som ska klara både hetta och kyla, samt frånvaro av sol halva dagen? De snöstormar som sveper över oss varje vinter är speciellt brutala och jag tröstar mig med att flera av Viljoens också dött vinterdöden. Behöver jag ens nämna att hennes bok är på väg hem till mig? Så inspirerande - nu vill jag ha en egen blåbärsbuske. 
jordgubbar och vitlök hann i jorden innan regnet kom

måndag, april 03, 2017

söndag, april 02, 2017

söndagserie - Big Little Lies (2017)

Söndagar har gått från att vara slöa, lätt melankoliska dagar till dagar då jag otåligt väntar på senaste avsnitten av Homeland och Big Little Lies. Den senare har jag knarkat hela gårdagen och hunnit ikapp lagom till kvällens finalavsnitt.


Big Little Lies är beroendeframkallande av flera skäl. För det första utspelas den i Monterey, en liten men mycket chic stad på norra Kaliforniens kust. Inte nog med att tittare kan vila ögonen på scener med bron Bixby Creek, de välbärgade huvudpersonerna bor dessutom i glamorösa strandhus av glas med havet och solnedgången praktiskt talat i deras vardagsrum. Och när de inte ses utanför den lokala privatskolan för att plocka upp sina barn, dricker de kaffe i den perfekt pittoreska hamnen eller vin framför öppen eld på någon uteservering. Typ.


För det andra är Big Little Lies ett mordmysterium. Men vem som mördats (och av vem) har fortfarande inte avslöjats. Intervjuer med vittnen klipps in i seriens handling, som utspelar sig innan mordkvällen. Kritiker har jämfört klippen med en grekisk kör, där grannar, lärare och allmänt nyfikna kommenterar huvudpersonernas handlingar och personligheter. På så sätt blir man som tittare dubbelt investerad i vad som händer under seriens gång. Fast jag ska erkänna att jag ofta glömmer mordintrigen.


För det som verkligen gör Big Little Lies till något utöver det vanliga är de fyra kvinnliga huvudpersonerna, spelade av strålande Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley och Laura Dern. Det är kvinnornas konkurrens, intrigerande, men framförallt vänskap, lojalitet, omsorg om sina barn och förmåga att hålla varandra om ryggen som står i centrum. Det melodramatiska anslaget är aldrig långt borta och i händerna på mindre begåvade skådespelare hade de fyra huvudrollerna kunnat förbli klyschiga västkustvarianter på Desperate Housewives. Nu är det inte så, tack och lov, även om serien balanserar på kanten. Till tonerna av Fleetwood Mac, Neil Young och PJ Harvey och med blicken mot havet tar serien upp ämnen som mobbning, sexuella övergrepp och misshandel utan att hemfalla i socialrealism. Vad man tycker om serien beror nog ytterst på vad man tycker om det. Själv låter jag mig helt och hållet förföras. Uppenbarligen har jag lättare för den här typen av historier som film än som litteratur.

fredag, mars 31, 2017

torsdag, mars 30, 2017

nya böcker i hyllan

Vilken väderdramatik mars bjudit på. Jag kan knappt förstå att det såg ut som på bilden ovan för bara två veckor sedan. Men nu går det åt rätt håll. Igår städade jag altanen i väntan på den riktiga våren, beställde hem nya krukor och växter (och lyckades paja vattenslangen, så det blir en tripp till Home Depot i eftermiddag). Sedan ska jag försöka stryka ett lager träolja på utomhusmöblerna. De börjar se rätt dassiga ut efter två år utan någon som helst omvårdnad än ett regnskydd över vintern.  Om det inte regnar (igen) ska jag försöka hinna med att tvätta fönster också. Efter det får gärna värmen komma!
I väntan på den har jag bunkrat upp med en hel hög nya romaner, diktsamlingar och pjäser. Känner riktig läsinspiration just nu, så lite synd att den studieperiod som just börjat är den mest intensiva. Mycket undervisning och resor, till skillnad från den period som just tagit slut. Nå, kan jag bara hålla mig vaken på resorna kan nog en hel del läsning hinnas med då också. Så här ser högen med nyheter i min bokhylla ut. Lite gammalt, lite nytt osv:
Och de här, som jag upptäckte efter att jag tagit bilden ovan:

tisdag, mars 28, 2017

baglady - historien om Coach (1941-)

Det regnar oavbrutet så varför inte vårstäda lite. Det brukar sägas att varje New York-bos dröm är att hitta ett extra rum i lägenheten, bakom en dörr man inte sett förr. Vi har en oansenlig vit dörr i vardagsrummet och där bakom döljer sig allt möjligt. Tyvärr inte ett extrarum, men däremot en samling väskor jag nästan glömt att jag äger. Majoriteten av väskorna kommer från Coach, ett amerikanskt märke som en gång i tiden sålde väskor och accessoarer designade och tillverkade i New York. Produkterna var gjorda av samma typ av läder som användes till basebollhandskar - kraftigt men mjukt som smör - och väskmodellerna var funtionella och lite sportiga. Redan från starten 1941 var väskorna rätt dyra med den tidens mått mätt. Men också praktiskt taget oförstörbara.
Hippa blev väskorna först när företaget började samarbeta med amerikanska designern Bonnie Cashin, en inflytelserik doldis i modets historia. Cashin placerade gärna börsen utanpå väskan och det är så man känner igen flera av hennes modeller - på den "ledsna munnen." Men hon skapade också klassiker som the duffle och the saddle bag.
Cashin introducerade väskor i dämpade, vackra färger som inte konkurrerade med vare sig lädret eller designen utan istället kompletterade dem. När hon så småningom lämnade företaget blev väskdesignen mer konventionell, men kvaliteten och det sportiga uttrycket var desamma.
Själv föll jag handlöst för Coach när jag såg väskorna första gången i början på 1990-talet, men jag hade absolut inte råd med dem. Jag hade dock en givmild pojkvän (numera man) som gillade Coach han också - de tillverkade även portföljer, ryggsäckar och skinnjackor. Vid den här tiden var märket fortfarande så gott som okänt utanför USA, men bland amerikaner var Coach en institution och associerades framförallt med östkusten och en viss preppy-look. Det modekonglomerat som tog över märket under mitten av 90-talet var däremot inte nöjda med det. Väskorna var alldeles för dyra för yngre köpare och de senare associerade i sin tur märket med sina mammors och pappors generation. Inte så sexy, helt enkelt.
Därför gick det som det brukar. När 1990-talets minimalism gick över i maximalism och väskor inte längre sågs som praktiska och varaktiga bruksföremål utan slit-och-slängiga statussymboler beslutade den då nya verkställande direktören att företaget behövde fräschas upp, dvs bli mer lönsamt. Istället för att introducera en ny linje väskor och produkter parallellt med de klassiska väskorna slutade man helt  att tillverka de senare. All tillverkning flyttades till Kina och så här ser en typisk väska från Coach ut idag:
För många dog märket i och med omlanseringen men Coach gick från en omsättning på några miljoner dollar till flera miljarder. Det finns så klart snygga och användbara väskor på annat håll och till lägre pris. Men den som någon gång känt på och hållit i en klassisk Coach-väska från perioden innan ca 1998 vet att de tillhör en särskild kategori. Det beror delvis på det där tjocka, mjuka skinnet de tillverkats i. Dessutom har väskorna rejäla mässingsdetaljer och den enda synliga loggan är den avtagbara taggen som hänger från väskans sida. Diskret lyxiga skulle de kunna kallas. Det här är väskor gjorda för att användas och för att hålla länge.
5 x the station bag
På internet lever och frodas en marknad för s.k. "vintage coach." Vissa väsktyper är mer populära än andra. När Coach lanserade "uppdaterade" versioner av fem väsktyper från sitt historiska arkiv för några år sedan ökade efterfrågan på de ursprungliga väskorna markant. Jag har fastnat speciellt för the station bag, en lagom stor väska för plånbok, pass och telefon, med lång rem så väskan kan bäras diagonalt. Det ger fria händer att bära matkassar, bagage eller ingenting. Just den här typen går att hitta på t.ex. amerikanska Ebay eller Etsy för ca 500-800 kr. Många i praktiskt taget nyskick, som bilden ovan illustrerar. De två väskorna till vänster i bilden ovan använder jag dagligen, men till sommaren kommer de att bytas ut mot de till höger, som jag lade tillbaka i garderoben, försiktigt inlindade i papper.

måndag, mars 27, 2017

söndag, mars 26, 2017

Söndag morgon med The New York Times

Jag låg i sängen hela morgonen och avslutade Bohumil Hrabals kortroman Closely Watched Trains (1966), som jag f.ö. har för mig hette Closely Observed Trains i en tidigare översättning, men sak samma. Nu kan jag hur som helst leta upp den tjekiska filmversionen från 1967. Jag har inte velat göra det tidigare eftersom jag inte läst boken. 

Förra veckan tecknade jag en prenumeration på den digitala versionen av NYT så imorse kunde jag obehindrat klicka mig igenom tidningens alla sektioner utan att behöva oroa mig för hur många artiklar jag kan läsa gratis. Tidigare köpte jag pappersversionen bara på söndagar och inte ens då särskilt ofta. Bilden ovan är från  förra sommaren och det var nog sist jag köpte söndagsupplagan, faktiskt. 

När NYT var gratis på nätet läste jag kultursidorna nästan dagligen och det är mest för de sidorna jag nu prenumererar. Och jag har redan ramlat över en riktig skatt, eller ett slukhål om man så vill: det återkommande inslaget "By the Book" där författare får svara på vilka böcker de läser, tycker om, har på sitt nattduksbords, vilken bok som fått dem att gråta eller bli arg nyligen och vilka författare de tycker är överskattade. Bland annat.

I morse har jag alltså läst boktips från författare som George Saunders, vars nya bok Lincoln in the Lardo står på min att-läsa-lista,  Paul Aster, Zadie Smith, Margaret Atwood, Ali Smith, Roxane Gay, Amos Oz, Tana French, Megan Abbott, Herta Müller, Mary Roach och Colm Toibin, men också från personer som kanske inte i första hand skulle beskrivas som författare (fast är det), såsom Chelsea Clinton, Anna Kendrick, Gwyneth Paltrow, Megyn Kelly och Marina Abramovic. För att nämna några.

Det är fluffläsning som stjäl tid och egentligen borde jag läsa något annat, eller ännu hellre skriva allt som väntar på att bli skrivet. Istället sjunker jag allt djupare ner i tidningen och låtsas att det inte är grått och kallt ute, och att jag snart måste ut i det där gråa och kalla för att köpa mer kaffe, som tagit slut.  

fredag, mars 24, 2017

torsdag, mars 23, 2017

Park Chan-wook: "The Handmaiden" (2016)

Det är 1920-tal och Korea står under japansk ockupation. Tamako lämnar sitt hem för att arbeta som som kammarjungfru åt Lady Hideko, en japansk arvtagerska. Lady Hideko kontrolleras av sin farbror Kouzuki, som har planer på att gifta sig med henne för att på så sätt kunna investera i fler böcker till sitt redan välfyllda bibliotek. Hans enda rival är Fujiwara, en sol-och-vårare som utger sig för att vara en japansk adelsman. Lady Hideko tycks inte ha någon annan att anförtro sig åt än den unga koreanska kammarjungfrun, som gärna tar på sig rollen som anförtrogen. Vad Hideko inte vet är att Tamako egentligen arbetar för "Fujiwara" och har i uppdrag att övertala henne att gifta sig med honom. Planen är att sedan spärra in Hideko på ett mentalsjukhus varefter bedragarna kan dela på hennes pengar.
The Handmaiden (2016) är en erotisk thriller skriven och regisserad av Park Chan-wook, som också ligger bakom filmer som Oldboy (2003) och Stoker (2013), en favorit från det året. Om upplägget för The Handmaiden låter bekant beror det kanske på att filmen är baserad på Sarah Waters viktorianska roman Fingersmith (2002). Park har lånat intrigen men transplanterat den till Asien. Resultatet är en förförisk hybrid av europeiska och japanska influenser, tydligt inte minst när det kommer till filmens fysiska miljöer. 
Parks filmer är alltid bedövande vackra och The Handmaiden är inget undantag. Kännare av Sarah Waters romaner blir inte förvånade när Tamako och Lady Hideko inleder ett sexuellt förhållande tidigt i handlingen. Det komplicerar den sociala hierarkin mellan dem och och hotar "Fujiwaras"och Tamakos planer. Farbrodern Kouzukis besatthet av Lady Hideko utgör ännu en käpp i hjulet för bedragarna och har sitt ursprung in något betydligt mer hotfullt och skrämmande än deras monitära motiv. 
Berättartekniskt är filmen konstruerad som en trilogi, där varje avsnitt till viss del återger samma händelseförlopp, men ur olika perspektiv. Det står snart klart att ingen i The Handmaiden är vad hon eller han först tycks vara. Mer tänker jag inte avslöja eftersom överraskingsmomenten är en stor del av filmens charm. Även om charm kanske inte är rätt ord för att beskriva en film som går från det romantiska till det depriverade och skräckfyllda. Den som läst Fingersmith vet vad jag talar om. Här vill jag istället uppmärksamma en detalj i Parks bildspråk. I likhet med t.ex. Yazujiro Ozu och Wes Anderson använder sig Park ofta av ett statiskt foto som resulterar i ett slags tablåer. Det som utmärker fotot i The Handmaiden är att Park, liksom Oz och Anderson, här också arbetar med symmetri: 
Mittfältet i varje bild påminner om kanalerna mellan tecknade serierutor, men här är de mörka istället för vita. Tudelningen av bilden blir meningsfull först i slutet av filmen då en tittare kan tolka den som en fotografisk manifestation av de hemligheter karaktärerna i filmen bär på. De mörka mittenfälten kan kanske sägas illustrera det sätt på vilka dessa hemligheter separerar och isolerar inte bara de olika karaktärerna åt utan också olika aspekter av en och samma person. Så mycket mer går så klart att säga om Parks bildspråk, för att inte tala om den detaljerade och vackra mise-en-scènen. En fröjd både för ögat och för tanken.