söndag, september 25, 2016

Tabac Blond (Caron) och Rebecca (1938)

1919 lanserade huset Caron Tabac Blond som en parfym speciellt framtagen för kvinnor som rökte. Om det var en hyllning till självständiga, bilkörande och rökande kvinnor eller en doft för att maskera röklukten vet jag inte. Kanske både och. Tabac Blond är en supersofistikerad doft, som inledningsvis domineras av läder och cigarettpapper, för att sedan övergå i en krämigt mjuk doft av klöverblom och slutligen pudrig vanilj och rök.
 
Jag älskar idén med Tabac Blond men måste vara försiktig när jag använder den här parfymen, lite för mycket och jag får huvudvärk och börjar må illa. Den tar lätt över, dominerar sin bärare. Den kräver sin kvinna, helt enkelt. Jag känner alltid att jag måste klä upp mig när jag bär den här parfymen. Och den var inte helt lätt att kombinera med någon litterär karaktär. För trots att 1919 signalerar kvinnlig självständighet, nya kvinnor och flappers, så är det här ingen parfym för de senare. Den är helt enkelt för elegant, feminin och samtidigt modern. Tänk Tamara de Lempickas amazonkvinnor istället för en partajande flapper eller agiterande suffragett.
Och sådana typer är inte helt lätta att hitta i litteraturen slog det mig när jag började leta (eller så är det bara jag som läser 'fel' böcker?). Först kommer jag att tänka på Martha i Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa (1981), speciellt scenen där Birgitta träffar Martha första gången:
 
"Hon hade gul polotröja och bruna långbyxor och kring tweedjackan satt ett brett bälte. Håret klippt som en hjälm, omålad, korta naglar  och lillfingerring av guld med en svart sten ... Hon hade tydligen pengar också för hon rökte Camel och drack en whisky med isbitar som hon snurrade runt med småtrevliga klirranden innan hon satte glaset till läpparna. När hon gjorde det såg hon plötsligt rakt på mig." (s. 207).
 
Problemet med Martha är bara att hennes och Birgittas förhållande så småningom spårar ur. Men så hittar jag en bättre personifiering av Tabac Blond, i en roman som utkom ca tjugo år efter att parfymen lanserats, nämligen huvudpersonen i Daphne du Mauriers Rebecca. Och nu tänker förstås ni som läst romanen att, vadå, den huvudpersonen är väl raka motsatsen till min beskrivning av Tabac Blond. Men så tänker man bara om man utgår ifrån att huvudpersonen är romanens berättare. För mig har det tvärtom alltid varit just Rebecca, Maxim de Winters första hustru, vars skor den namnlösa berättaren aldrig förmår fylla, som är romanens verkliga huvudperson. Och hon bar självklart Tabac Blond, tänker jag. Det är den doften som röjer sig kvar bland Rebeccas brevpapper när den unga berättaren öppnar hennes skrivbordslåda. Det är den doften Rebeccas hushållerska och förtrogna, Mrs Danvers, insuper när hon sticker näsan i kläderna som fortfarande hänger kvar i Rebeccas garderob. Det hjälper att Tabac Blond har vad som på parfymspråk har vad som kallas långt sillage, dvs den doft som hänger kvar i luften (eller på huden) efter att man applicerat doften. Det är också en klassisk parfym som har ett drag av nostalgi över sig, vilket passar Rebecca perfekt. Hon är ju faktiskt död redan när romanen börjar.
Daphne du Maurier
"I picked up the book again, and this time it opened at the title-page, and I read the dedication: 'Max - from Rebecca. 17 May,' written in a curious slanting hand ... so that the name Rebecca stood out black and strong, the tall and sloping R dwarfing the other letters.
... How many times she must have written to him thus, in how many varied moods. Little notes, scrawled on a half-sheet of paper, and letters, when he was away, page after page, intimate, their news. Her voice, echoing through the house, and down the garden, careless and familiar, like the writing in the book. And I had to call him Maxim." (s. 5-6)

fredag, september 23, 2016

La Pluie (Miller Harris) och "Rain" (1921)

 Miller Harris är ett brittiskt parfymhus som skapat några av mina favoritdofter. La Pluie är bland de första av deras dofter som jag förälskade mig i och kanske den jag tycker bäst om. Och det är lite konstigt för normalt gillar jag inte blommiga dofter, men La Pluie lyckas vara både varm och blommig utan att för den skull bli söt. Och däri ligger nog hemligheten. Doften börjar blygsamt med mandarin och lavender i hop med någon slags fuktig grönska, som sedan övergår i en oemotståndlig bukett av ylang ylang och jasmin, för att sedan klinga av i varm vanilj (bourbon) och en aning vetiver. Det här är en parfym som ligger nära, dvs efter ett tag tycker man sig bara lukta väldoftande hud. Fast bättre.
La Pluies fuktiga och varma blommighet gör att jag skulle kunna fortsätta på Jane Eyre-spåret och para ihop parfymen med Jean Rhys Wide Sargasso Sea, men istället väljer jag, lite obvious med tanke på titeln, W. Somerset Maughams novell "Rain" (länken går till novellen) som utspelar sig i Polynesien. Missionären Alfred Davidson och hans hustru stannar till på ön Pago Pago eftersom kolera brutit ut på deras båt. Där tvingas de dela hotell med Sadie Thompson, som försörjer sig på att sälja sex. Mellan Davidson och Thompson utbryter en moralisk maktkamp med tragiskt slut. "Rain" har f.ö. filmatiserats flera gånger, först med Gloria Swanson (1928), sedan med Joan Crawford (1932) och 1953 med Rita Hayworth i huvudrollen som Sadie. Här länk till Joan Crawfords version. Nedan affisch till Swansons film, som fick namnet Sadie Thompson
La Pluie fångar både sensualismen och fukten på ön. Sadie är förförisk och Davidson kamp alltmer desperat, alltmedan regnet fortsätter att falla: ". . . the rain fell with a cruel persistence. You felt that the heavens must at last be empty of water, but still it poured down, straight and heavy, with a maddening iteration, on the iron roof. Everything was damp and clammy. There was mildew on the wall and on the boots that stood on the floor. Through the sleepless nights the mosquitoes droned their angry chant." Ta bort möglet och lägg till tropiska vita blommor i natten så har ni La Pluie.

onsdag, september 21, 2016

Blasted Heath (Penhaligon) och Jane Eyre (1847)

Först ut en kombination som känns väldigt given. Det brittiska parfymhuset Penhaligon lanserade Blasted Heath för bara något år sedan och liknar doften vid "a powerful swell breaking against the shore" och radar sedan upp följande doftkomponenter: först tång, salvia och gröna friska blad,  följt av tobak, whiskey och patchouli, för att sedan avslutas med cederträ och mysk. Just den här parfymen har jag bara ett (generöst) doftprov av men det kommer att räcka ett tag.
Blasted Heath är en unisexparfym men kanske lite för sträv och maskulin för att riktigt passa mig. Den är motsatsen till inställsam, dvs lite svår och gillas inte av alla. Just därför tycker jag att den passar ihop med Charlotte Brontës Jane Eyre så väl. Den här doften kan Jane och Rochester dela på. De gröna bladen - och namnet - för tankarna till Janes ödsliga hedar och saltstänket till Rochesters resor. "Blasted heath" är f.ö. ett citat från Macbeth och för några veckor sedan såg jag den senaste filmatiseringen av pjäsen, med Michael Fassbender i huvudrollen. Samma skådespelare alltså, som spelade Rochester i vad jag tror också är den senaste filmatiseringen av Jane Eyre.
En "blasted heath" förekommer dessutom i H.P. Lovecrafts novell "The Color Out of Space", där huvudpersonen funderar över platsen som bär namnet: "The name 'blasted heath' seemed to me very odd and theatrical, and I wondered how it had come into the folklore of a Puritan people. Then I saw that dark westward tangle of glens and slopes for myself, and ceased to wonder at anything besides its own elder mystery." (Lovecraft, p. 1)

tisdag, september 20, 2016

"Papper och parfym" eller "film and fragrance"?

Jag har tänkt på det här med böcker och dofter. För visst är det härligt att stoppa näsan i en bok, gärna modell äldre, och dra in lukten av den där speciella kombinationen av papper, lim och - antar jag - fingrar. Det har ju doftljustillverkare fattat och numera är det svårt att inte ramla över åtminstone ett par doftljus när man besöker ett fysisk bokhandel. Fast egentligen är kombinationen helt galet olämplig. När man tilldelas ett bibliotekskort till the Bodleian i Oxford måste man t.ex. skriva under en försäkran om följande:
 
"I hereby undertake not to . . . bring into the Library or kindle therein any fire or flame, and not to smoke in the Library; . . ."
 
Notera det där med flamrisken i relation till böcker, alltså. Men det hindrar ju inte att levande ljus liksom hör ihop med läsning, speciellt såhär på höstkanten, när det blåser och regnar ute. Som det gör hos mig just nu. Och jodå, jag har ett tänt ljus på nattduksbordet bredvid mig, men inte ett doftljus. För är det något jag tycker är ganska äckligt så är det just doften av sådana ljus. De luktar allt som oftast syntetiskt och kväljande. Med några få undantag: Diptyques Feu de Bois luktar öppen spis, dvs, brinnande trä, och är en perfekt doft för oss som inte har någon. Öppen spis, alltså. Och sedan gillar jag faktiskt The White Companys Wild Mint, som luktar, tja mint, en ljuvlig doft utomhus på sommaren. I båda fallen ligger de riktigt nära "originaldoften," så att säga, vilket nog säger något om min relation till dofter i allmänhet.
 
Men nu var det egentligen inte doftljus jag skulle introducera i det här inlägget, utan relationen dofter och individuella böcker. I de nästa inläggen kommer jag att roa mig med att kombinera parfymer och personer i böcker - och på film. De senare eftersom jag kommit på mig med att tänka på filmkaraktärer lika ofta som på romanpersonen när jag gått igenom min sk doftgarderob. För jag tänker begränsa mig till mina egna parfymer. De är inte så många, så projektet blir inte så långt. Dessutom parar jag inte ihop alla efter som det riskerar att bli lite enahanda, för när jag nu tittar närmare på mina parfymval så ser jag nämligen att de doftmässigt nästan uteslutande består av kombinationer av följande: lavendel, vanilj, enbär, trä, läder, tobak, citron, ceder, ambra, ros, viol, ylang ylang. Fruktiga, blommiga och sk orientaliska dofter gör sig alltså sällan besvär. Däremot vore det roligt om någon som föredrar sådana dofter följde upp efter mig. Tipsa gärna om doftljus också.

söndag, september 11, 2016

Cata cata cata caterpillar

Döm min förvåning när jag kommer hem och de flesta plantorna på altanen faktiskt överlevt min frånvaro. Till stor del kan jag tacka dörrvakten Hector för det, för han har varit in här och vattnat när vi varit borta. Men veckan innan jag kom hem föll den uppgiften på Mr B. Och det var såklart honom jag skyllde på när jag upptäckte hur ledsen min tomatplanta såg ut. Stora tomater, men bleka (för lite sol) så nu har jag  flyttat dem, men allvarligare än så var att de flesta löven verkade ha ramlat av. Eller? I morse upptäckte jag en enorm grön larv som verkade komma från plantan på altanen och blev lite misstänksam. Och jodå, det rörde sig om en s.k. "tomato hornworm caterpillar", alltså en slags tomatlarv som kan förstöra en tomatplanta på mycket kort tid. Så min man bar inte skulden utan det gjorde den här rackaren och dess kompisar. För jag hittade tre larver till som fortfarande mumsade på plantan och säkert har jag missat fler. Vilket kanske verkar konstigt med tanke på deras storlek. För fy vad stora de är - men också gröna så de smälter väl in bland tomatkvistarna. Och fy vad äckliga de är. Betänk nu att jag kommer från norra Sverige där de enda insekterna är myggor, visserligen miljoner av dem, men inte larver i den här storleksordningen:
 
inte min bild - och alltså inte min hand. Aldrig att jag skulle hålla i en av de här
Larven på altanen lade jag upp på altanmuren och efter en stund vaknade den till liv och började då mumsa på den tomatkvist jag lagt i dess närhet:
spelar död
men så upptäcker den tomatkvisten
det röda hornet på larven får den att se ut som en grön hund - med lite fantasi
 Alltså, det här är tydligen ett rätt vanlig larv på amerikanska västkusten och den äter inte bara tomatplantan löv utan kan också börja mumsa på dess frukt. Nu har jag flyttat plantan från altanen till den lilla balkongen som vätter mot söder. Mer sol hoppas jag ska resultera i röda tomater - om inte larverna tar dem först.
 

lördag, september 10, 2016

The Night Manager (2016)

Miniserien The Night Manager (2016) är baserad på spionromanens mästare John le Carrés bok med samma namn, och regisserad av danska Susanne Bier. Resultatet är en av årets snyggaste serier med en supersuave Tom Hiddleston i huvudrollen som nattportiern Jonathan Pine som i sitt jobb får tillgång till hemlig information om en internationell vapenhandlare, i serien spelad av Hugh Laurie, och förmedlar uppgifterna till brittiska MI6. Efter det är ingenting i hans liv sig likt.
 
Jag älskar den här serien av flera orsaker. För det första, Hiddlestons och Lauries krispa engelska accenter och välskräddade kostymer. Och, icke att förglömma, en höggravid och engagerad Olivia Colman som Pines MI6-kontakt. Lägg till det urtjusig cinematografi och exotiska och politiskt heta miljöer (Kairo under arabiska våren, Zermat, Mallorca, Turkiet och syriska gänsen). Dessutom nagelbitande spänning och för ovanlighetens skulle en protagonist som agerar av övertygelse om att han gör det rätta. Nog så ovanligt i dessa cyniska tider och uppfriskande bland nutidens alla trasiga och moraliskt ambivalenta hjältar. Och efter att ha sett serien kan ni spekulera i hur det hade gått om en helt annan sorts hotelier (t.ex. Basil Fawlty) hade spelat Pine. Eller så kan ni bara se det här.

tisdag, september 06, 2016

Augusti i bilder III

 
Here's looking at you, South Kensington
Tecken på höst i Brompton Cemetery: gula löv, kråkor och övervuxna gravar. Brompton, en av de magnificent seven, etablerad 1840, under en period då Londons befolkning svällde från en miljon till 2,3 miljoner och de döda hotade att förgifta de levandes vatten. Äckligt, men lösningen så meditativ, särskilt på höstkanten.
a murder of crows
Och slutligen, höst norr om polcirkeln. där jag befann mig förra veckan. Kyligare, men å så vackert när man tittar närmare. Stålgrå moln och lingon.

måndag, september 05, 2016

Augusti i bilder II

Fyra dagar i augusti tillbringade jag på Irland. En kväll bjuds jag med till en céilidh med ceilidans och sean-nóssång. I pausen berättar en av dansarna att det var såhär man roade sig här innan tv:n gjorde sitt intåg på 1970-talet (så sent?). Jag som är allergisk mot irländska klichéer som linedancing, Enya och annat blir deprimerad vid tanken. Samtidigt får jag en praktisk lektion i varför. Att sitta i mörkret och se någon steppa, respektive sjunga oackompanjerat, tyder på allvarliga brister i nöjesutbudet. Nog så viktigt att se och uppleva. För att sedan undvika.
Galway, 2016
Det var med lättnad jag sedan landade på Gatwick för tre dagar i London där min man väntade för att fira min födelsedag. Ostron och champagne på Wiltons på Jermyn Street följt av sjötunga och en vit chokladparfait. Himmelskt. Vårt hotell var oansenligt men låg i de kvarter vi bebott i åtta år så det kändes som att komma hem. Lagom lång promenad till rosenträdgården i Hyde Park till minne av prinsessan Diana.
 
Mycket hade blommat ut och rabatterna vare precis så där kontrollerat kaotiska som de bästa engelska trädgårdar är på sensommaren. 
Mer imponerade var de anlagda rabatterna i stora parken. Efter två år i New York, där trädgårdskonsten är minst sagt blygsam - eller kanske bara ett offer för klimatet - var kontrasten påtaglig. Det sublima (alt. djärva) färgspelet liknas bäst vid en orgasm för ögat.
I rosenträdgården: en bortflugen fågel som lever på det den hittar. Gjorde mig lite ledsen att se, men förhoppningsvis klarar den (den milda) vintern.

söndag, september 04, 2016

Augusti i bilder I

Mörkögda augusti har gått över i september och jag har inte hunnit skriva något här på veckor. Men fotat har jag gjort. Först ut djurlivet på trettonde våningens miniträdgård hemma i New York. En vårtbitare (så fult namn på en släkting till syrsan) liftade med en av plantorna och 2016 års trollsländor har gått i blått (jmf förra årets halloween pennant).
bush cricket, 2016
blue dasher, 2016
Morgonsolen stod allt lägre - ett tidigt hösttecken. Men salvian blommade intensivt och basilikan växte sig meterhög. Jag packade för Irland, Storbritannien och Sverige. Läste ut ännu en biografi över Zelda Fitzgerald. Mer om den senare.
salvia, paprika
salvia, paprika, prästkrage, rosmarin, bägarranka

fredag, augusti 12, 2016

Att välja omslag - snygga Palgrave MacMillans

Så - äntligen är manus och alla medföljande papper ivägskickade. Min förläggare trodde knappt att det var sant. Ingen skickar manus innan deadline. Nu är det en akademisk bok jag skrivit och jag har inga illusioner om att den kommer att intressera någon förutom de närmast sörjande (dvs släkten, en handfull insnöade akademiker och diverse bibliotekarier), men för mig är det A BIG DEAL, förstår ni. Palgrave MacMillan ska ge ut boken och det betyder att den faktiskt kan komma att se ganska snygg ut om jag har tur (och därmed avslöjar jag min prioritering vis-a-vis innehåll och yta). Det kan förstås bli katastrof istället, men jag håller tummarna. Deras grafiska designavdelning bad mig att se över Palgrave MacMillans tidigare omslag och skicka mig några som jag gillar. De här blev det:
Det jag tycker om med Palgrave MacMillan är att deras formgivare verkligen tar innehållet i beaktande när de designar omslagen. Här är utgångspunkten ett typiskt 1940-talspar där mannens uniform ger en vink om att boken kommer att behandla andra världskriget, men det är för en gångs skull mannens huvud som beskurits. Så blicken dras automatiskt till kvinnans ansikte. Och på så sätt tydliggörs temat krig och genus. Det gulvita bandet som går tvärsöver omslaget signalerar serien boken tillhör. Mycket snyggt.
E.B. White är en av författarna till den klassiska engelskspråkiga guiden The Elements of Style. Han skrev också gulliga barnböckerna Charlotte's Web och Stuart Little och bodde i upstate New York. Inget av det här visste jag om när jag valde ut det här omslaget, även om han nu är min nya idol. Istället älskar jag bara typsnittet i kombination med fotot. Ett riktigt 1970-talsomslag, som hits all my buttons eftersom jag inte bara var barn på 1970-talet utan också skrivit om feminister från perioden. Dessutom samlar jag på Maria Langdeckare som ser ut precis så här (byt ut namnet bara)!
Egentligen ett ganska klassikt omslag för en akademisk bok, men det är något med bildens ålder i kombination med dess motiv och titel, samt solstrålarna som faller in genom fönstret som bidrar till en helt annan sorts förförisk nostalgi än i omslaget innan. Läsning, historia, barn och barnböcker - det här omslaget illustrerar samtliga sökord. 
Det jag tycker om här är kontrasten mellan King's College Cathedral i bakgrunden (det eviga) och de unga soldaterna i förgrunden (det flyktiga). Det är då men kunde lika gärna ha varit nu. Gatan ser exakt likadan ut idag. Rörelsen i bilden bidrar också till det flyktiga, ja, rentutav till något spöklikt. Ett omslag som konkretiserar en ganska vag titel på ett suveränt sätt.
Här är det den mätta färgkombinationen jag beundrar mest. Man har plockat upp det enda gula i bilden - i speglingen i den gråblå bilen bakom mannen i svart - i själva titeln och därmed bundit ihop den i övrigt sombra gråblå och beigebruna färgskalan på ett harmoniskt sätt. Och så fattar men ju att bilden kommer från just någon av de franska komedierna som boken uppenbarligen handlar om. Tjusigt.
När Palgrave MacMillan frågade vad jag absolut inte ville ha som omslag svarade jag: något generiskt och/eller abstrakt mönster eller figur. Det blir oftast mycket fult. Men här är faktiskt ett undantag. Den här boken har jag dessutom hemma i bokhyllan och bilden gör den inte rättvisa. Den är helt oemotståndlig IRL. Och titlen - TITELN! - är dessutom bland det mest briljanta (som de säger i The Guardian) jag sett på länge. Och jo, jag tror faktiskt att formgivarna insåg det och valde att lägga fokus på just titlen, samtidigt som de betonade den karibiska länken med den organiska bakgrunden. Så himla fint!
Oj, jag höll på att glömma det här omslaget. Återigen färgskalan, ett bleknat fotografi och titeln mot vit bakgrund. Egentligen kanske inte den bästa kombinationen titel och omslag men en illustration av "empire" i alla fall. Och så gillar jag den dubbla inramningen.
 
Ja, det här var alltså omslagen jag skickade till den grafiska designavdelningen. Nu återstår att se vad de gör med mitt manus. Det kan bli hur fint (eller fult) som helst. Här hittas fler omslag från förlaget. Vilket eller vilka tycker ni är finast?